Min gamla skolkamrat Stevie berättade en gång om ett jobb han haft, kanske ett sommarjobb eller så. En kamrer där hade ofta lite småhemliga papper, som han måste förstöra.
Han klippte först sönder pappret ifråga. Ser du att jag klipper sönder det? Stevie nickade. Och så gick kamrern till toaletten och spolade dessutom ner pappersbitarna där. Ser du nu att jag spolar ner bitarna? Stevie kunde bara nicka en gång till. Spol, spol, spol, sa kamrern medan pappersbitarna virvlade runt i skålen och försvann. Om kamrern på något sätt fick Stevie att upprepa även detta minns jag inte.
För efter det där med spol spol spol slutade jag nog att lyssna. Ett fascinerande scenario började spelas upp i mitt inre.
Vd: Nå, kamrer Enoksson, förstörde ni det komprometterande dokumentet X25 i går?
Kamrern: Jadå, jag rev det i småbitar.
Vd: Rev det? Vafalls? Vad hände med bitarna då?
Kamrern: Jag spolade ner dem i toaletten.
Vd: Är ni säker på att ni verkligen spolade ner dem? Om inte, kunde ju vem som helst som kom in efter er ha fiskat upp dem och pusslat ihop bitarna igen, med ödesdigra följder för företaget.
Kamrern: Nejdå, jag spolade ner dem ordentligt.
Vd: Hur kan ni vara så säker på det? Ni kanske bara tänkte spola, men gjorde det aldrig.
Kamrern: Jo, jag spolade. Stevie här är mitt åsyna vittne.
Vd: Såg verkligen herr Stevie att sagda pappersbitar spolades ner?
Stevie: Jodå, med mina egna ögon, och samtidigt som kamrer Enoksson spolade ner dem sa han spol, spol, spol.
Vd: Ja, i så fall så. Det avgör saken. Något som spol spol spol går ju ingalunda att inbilla sig bara. Det övertygar mig om att de pappersbitar ni båda säger virvlade ner och försvann, verkligen virvlade ner och försvann. Kamrer Enoksson, företaget är räddat, ni kan emotse en försvarlig dusör härför.
För Enoksson var det pappersbitar, för mig idag är det låsa ytterdörren.
Jag stänger dörren, famlar upp dörrnyckeln, börjar gå nerför trappen, stannar plötsligt mitt i steget. Låste jag verkligen, var det inte bara att jag tog upp nyckeln och sen stoppade ner den igen? Denna gnagande lilla osäkerhet. Kan jag verkligen vara säker på att jag låste?
Så jag går upp igen, får fram nyckeln, känner på dörren, javisst är den låst, stoppar ner nyckeln och går ner igen. Och vad är det som hindrar mig att då stanna mitt i steget och tänka: hur var det nu, låste jag verkligen, eller var det bara nåt som jag liksom tänkte? Nejdå, jag kände ju på dörren och den var låst. Fast hade jag inte nyckeln i handen då, jag kan väl inte ha låst upp i stället?
När man står i trappen är ju trappen verkligheten, inte dörrlåsandet. Då finns det ingen koppling till vad man gjorde vid dörren förut, mer än ett flytande minne. Trapphusmaran har överlistat en, inte ens spol spol spol hjälper.
Men jag har kommit på ett sätt att vaccinera mig mot detta. Så här. Jag nyper mig bara hårt i örsnibben precis när jag låst, går nerför trappen, fryser till mitt i steget, låste jag verkligen nu, känner smärtan i örsnibben, hur kan jag ha ont där, jo jag nöp ju mig när jag låste. Beviskedjan är oantastlig. Trapphusmaran löses bara upp, virvlar ner och försvinner. Jag behöver inte gå upp igen och känna på nån dörr utan fortsätter lugnt nerför trappen, småvisslande som ett cykelbud i en pilsnerfilm.
Med nynupen örsnibb.
Han klippte först sönder pappret ifråga. Ser du att jag klipper sönder det? Stevie nickade. Och så gick kamrern till toaletten och spolade dessutom ner pappersbitarna där. Ser du nu att jag spolar ner bitarna? Stevie kunde bara nicka en gång till. Spol, spol, spol, sa kamrern medan pappersbitarna virvlade runt i skålen och försvann. Om kamrern på något sätt fick Stevie att upprepa även detta minns jag inte.
För efter det där med spol spol spol slutade jag nog att lyssna. Ett fascinerande scenario började spelas upp i mitt inre.
Vd: Nå, kamrer Enoksson, förstörde ni det komprometterande dokumentet X25 i går?
Kamrern: Jadå, jag rev det i småbitar.
Vd: Rev det? Vafalls? Vad hände med bitarna då?
Kamrern: Jag spolade ner dem i toaletten.
Vd: Är ni säker på att ni verkligen spolade ner dem? Om inte, kunde ju vem som helst som kom in efter er ha fiskat upp dem och pusslat ihop bitarna igen, med ödesdigra följder för företaget.
Kamrern: Nejdå, jag spolade ner dem ordentligt.
Vd: Hur kan ni vara så säker på det? Ni kanske bara tänkte spola, men gjorde det aldrig.
Kamrern: Jo, jag spolade. Stevie här är mitt åsyna vittne.
Vd: Såg verkligen herr Stevie att sagda pappersbitar spolades ner?
Stevie: Jodå, med mina egna ögon, och samtidigt som kamrer Enoksson spolade ner dem sa han spol, spol, spol.
Vd: Ja, i så fall så. Det avgör saken. Något som spol spol spol går ju ingalunda att inbilla sig bara. Det övertygar mig om att de pappersbitar ni båda säger virvlade ner och försvann, verkligen virvlade ner och försvann. Kamrer Enoksson, företaget är räddat, ni kan emotse en försvarlig dusör härför.
För Enoksson var det pappersbitar, för mig idag är det låsa ytterdörren.
Jag stänger dörren, famlar upp dörrnyckeln, börjar gå nerför trappen, stannar plötsligt mitt i steget. Låste jag verkligen, var det inte bara att jag tog upp nyckeln och sen stoppade ner den igen? Denna gnagande lilla osäkerhet. Kan jag verkligen vara säker på att jag låste?
Så jag går upp igen, får fram nyckeln, känner på dörren, javisst är den låst, stoppar ner nyckeln och går ner igen. Och vad är det som hindrar mig att då stanna mitt i steget och tänka: hur var det nu, låste jag verkligen, eller var det bara nåt som jag liksom tänkte? Nejdå, jag kände ju på dörren och den var låst. Fast hade jag inte nyckeln i handen då, jag kan väl inte ha låst upp i stället?
När man står i trappen är ju trappen verkligheten, inte dörrlåsandet. Då finns det ingen koppling till vad man gjorde vid dörren förut, mer än ett flytande minne. Trapphusmaran har överlistat en, inte ens spol spol spol hjälper.
Men jag har kommit på ett sätt att vaccinera mig mot detta. Så här. Jag nyper mig bara hårt i örsnibben precis när jag låst, går nerför trappen, fryser till mitt i steget, låste jag verkligen nu, känner smärtan i örsnibben, hur kan jag ha ont där, jo jag nöp ju mig när jag låste. Beviskedjan är oantastlig. Trapphusmaran löses bara upp, virvlar ner och försvinner. Jag behöver inte gå upp igen och känna på nån dörr utan fortsätter lugnt nerför trappen, småvisslande som ett cykelbud i en pilsnerfilm.
Med nynupen örsnibb.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar