Gatunamn har alltid haft en fascination för mig.
Hur kommer namnen till? En variant är att man kör med samma motivkrets i ett och samma område. Det är nog förorter jag tänker på då. I Blackeberg där jag växte upp var det nordiska författare. Gatorna där hette saker som Grundtvigsgatan, Holbergsgatan, Kaj Munks Väg, Drachmansgatan, Ibsengatan, Sigrid Undsets Gata och Wergelandsgatan.
Men ingen Laxnessbacken eller Sillanpää Gränd, när jag tänker efter. Så ”nordiska” blir väl för vitt. Säg norska och danska.
Och det blir en rätt trevlig hemkänsla när man namnsätter gator så här. En del av dem hade lite knepig stavning, ser jag nu. Men det beredde ju inga problem, det fick man i sig med modersmjölken. Jag bodde ju aldrig på Gruntviksgatan, utan hela tiden på Grundtvigsgatan.
För ett antal år sedan var jag på vampyrvandring i Blackeberg. Det vill säga, man samlades på torget och gick runt i Blacken till de platser som beskrivs i John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”. Med på vandringen kom folk av kategorin Blackenkramare som var rädda att verka sentimentala och därför låtsades vara vampyrkramare. Och kategorin vampyrkramare som var rädda att verka för barnsliga och därför låtsades vara Blackenkramare. Och mellanformer mellan dessa. Så torget svämmade nästan över av folk.
Om alla hade spetsiga hörntänder minns jag inte.
Men inne i städerna har man en helt annan namngivningsmodell. En gata utanför en station heter alltid Stationsgatan. Eller Hamngatan om den ligger vid hamnen. Namnen ger sig liksom själva. Och så behöver personalen på deras Namngivningsverk inte vara så överdimensionerad. Det räcker faktiskt med en lätt tränad schimpans, en stadskarta och en stämpel.
Eller varför inte en inlånad namngivningsexpert från Manhattan. ”Få se, vad ska vi döpa den här gatan till? Varför inte Första Gatan? Det blir bra. Och den här då? Det var svårt. Nu vet jag: Andra Gatan!”
Gatunamn i städer är inte oviktiga. De är som stadens spegel, dess logga, det första en besökare ser. I Prag när jag går omkring sjunger gatorna för mig när jag tittar på skyltarna. Likadant i Lissabon. Möjligen också för att tjeckiska och portugisiska är coola språk.
Av vilka jag hajar nada.
Gammal som gatan, heter det. En av de äldsta gatorna i Stockholm är Nygatan i Gamla Stan. För säkerhets skull finns två stycken, Stora Nygatan och Lilla Nygatan. På Söder finns också Nytorgsgatan, den som leder fram till Nytorget där stans bästa glass finns. Och gatan som går ner till Nybroplan där Dramaten ligger heter Nybrogatan.
Som upplagt för att en turist står med två biljetter i handen vid Margareta Krook och förgäves väntar på kompisen som irrar runt efter stans bästa glass på nygatorna i Gamla Stan.
En samfällt skrockande stiger då över stan från Kungliga Namntilldelningsverket.
Nästan överröstande de allestädes närvarande gatuborrarna och grävskoparna i stan.
Hur kommer namnen till? En variant är att man kör med samma motivkrets i ett och samma område. Det är nog förorter jag tänker på då. I Blackeberg där jag växte upp var det nordiska författare. Gatorna där hette saker som Grundtvigsgatan, Holbergsgatan, Kaj Munks Väg, Drachmansgatan, Ibsengatan, Sigrid Undsets Gata och Wergelandsgatan.
Men ingen Laxnessbacken eller Sillanpää Gränd, när jag tänker efter. Så ”nordiska” blir väl för vitt. Säg norska och danska.
Och det blir en rätt trevlig hemkänsla när man namnsätter gator så här. En del av dem hade lite knepig stavning, ser jag nu. Men det beredde ju inga problem, det fick man i sig med modersmjölken. Jag bodde ju aldrig på Gruntviksgatan, utan hela tiden på Grundtvigsgatan.
För ett antal år sedan var jag på vampyrvandring i Blackeberg. Det vill säga, man samlades på torget och gick runt i Blacken till de platser som beskrivs i John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”. Med på vandringen kom folk av kategorin Blackenkramare som var rädda att verka sentimentala och därför låtsades vara vampyrkramare. Och kategorin vampyrkramare som var rädda att verka för barnsliga och därför låtsades vara Blackenkramare. Och mellanformer mellan dessa. Så torget svämmade nästan över av folk.
Om alla hade spetsiga hörntänder minns jag inte.
Men inne i städerna har man en helt annan namngivningsmodell. En gata utanför en station heter alltid Stationsgatan. Eller Hamngatan om den ligger vid hamnen. Namnen ger sig liksom själva. Och så behöver personalen på deras Namngivningsverk inte vara så överdimensionerad. Det räcker faktiskt med en lätt tränad schimpans, en stadskarta och en stämpel.
Eller varför inte en inlånad namngivningsexpert från Manhattan. ”Få se, vad ska vi döpa den här gatan till? Varför inte Första Gatan? Det blir bra. Och den här då? Det var svårt. Nu vet jag: Andra Gatan!”
Gatunamn i städer är inte oviktiga. De är som stadens spegel, dess logga, det första en besökare ser. I Prag när jag går omkring sjunger gatorna för mig när jag tittar på skyltarna. Likadant i Lissabon. Möjligen också för att tjeckiska och portugisiska är coola språk.
Av vilka jag hajar nada.
Gammal som gatan, heter det. En av de äldsta gatorna i Stockholm är Nygatan i Gamla Stan. För säkerhets skull finns två stycken, Stora Nygatan och Lilla Nygatan. På Söder finns också Nytorgsgatan, den som leder fram till Nytorget där stans bästa glass finns. Och gatan som går ner till Nybroplan där Dramaten ligger heter Nybrogatan.
Som upplagt för att en turist står med två biljetter i handen vid Margareta Krook och förgäves väntar på kompisen som irrar runt efter stans bästa glass på nygatorna i Gamla Stan.
En samfällt skrockande stiger då över stan från Kungliga Namntilldelningsverket.
Nästan överröstande de allestädes närvarande gatuborrarna och grävskoparna i stan.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar