Jag tar alltid mördartrappan.
När jag går fram och tillbaka till jobbet alltså. Trappan och mördarens flyktväg och allt det där ligger av en händelse precis mellan T-banan och mitt jobb. Det är ofrånkomligt att inte tänka på det där ibland, det som hände den 28 januari 1986. T ex häromdan när jag gick från jobbet sent.
Johannes Kyrkogård såg extra mörk ut då, så jag tog inte den vägen till stationen. Gick Regeringsgatan fram i stället, sen höger in på David Bagares väg, kom fram till Malmskillnadsgatan. Och där stupade trapporna ner till Tunnelgatan. Jag hade precis följt mördarens flyktväg, fast i motsatt riktning.
Jag stannade till där. Såg mig omkring. Mördaren som just gjort dådet kommer alltså springande uppför trappan och fortsätter, enligt utredarnas teori, rakt över Malmskillnadsgatan och neråt David Bagares gata. Helt nipprigt. Han flyr ju, skulle kunna ha någon efter sig. Då springer man inte rakt fram när man kommit dit upp, då syns han ju som allra bäst och längst för en förföljare.
Men alla vittnen då? Som placerar honom på David Bagares gata? Ja, enligt de vittnena är den vi letar efter 175 cm eller 190, i 30-årsåldern eller möjligen runt de 50 och rör sig vigt och atletiskt samtidigt som han rör sig klumpigt och haltande. Leif GW Persson har i sin trilogi ”En pilgrims död” elegant stuckit hål på den idén om flyktväg.
GW hävdar att han i stället tog till höger direkt när han kom upp till Malmskillnadsgatan, fortsatte en rätt kort bit till trappan ner till Kungsgatan där han kunde försvinna i vimlet. Men den trappan är ju smal och lång, har minst 90 trappsteg. Med en husvägg till höger om sig och en hög mur till vänster. Han hade varit fast som i en råttfälla, om en eventuell förföljare dykt upp.
Och skulle det vara den första instinkten hos denne kortlånge unggamle atletiske haltare, direkt efter mordet, att han vill gömma sig bland människor? Inte att han vill gömma sig i mörkret? Så finns det nåt sånt där? Andra hållet då, till vänster i stället för höger, när han sprungit uppför mördartrappan? Jag tittar dit. Och rakt in i Johannes Kyrkogårds ruvande mörker.
Återigen har jag löst ett fall som t o m professorer gått bet på. GW, stoppa ner penningpåsen igen. Jag tarvar ingen dusör. Den här bjuder jag på.
När jag går fram och tillbaka till jobbet alltså. Trappan och mördarens flyktväg och allt det där ligger av en händelse precis mellan T-banan och mitt jobb. Det är ofrånkomligt att inte tänka på det där ibland, det som hände den 28 januari 1986. T ex häromdan när jag gick från jobbet sent.
Johannes Kyrkogård såg extra mörk ut då, så jag tog inte den vägen till stationen. Gick Regeringsgatan fram i stället, sen höger in på David Bagares väg, kom fram till Malmskillnadsgatan. Och där stupade trapporna ner till Tunnelgatan. Jag hade precis följt mördarens flyktväg, fast i motsatt riktning.
Jag stannade till där. Såg mig omkring. Mördaren som just gjort dådet kommer alltså springande uppför trappan och fortsätter, enligt utredarnas teori, rakt över Malmskillnadsgatan och neråt David Bagares gata. Helt nipprigt. Han flyr ju, skulle kunna ha någon efter sig. Då springer man inte rakt fram när man kommit dit upp, då syns han ju som allra bäst och längst för en förföljare.
Men alla vittnen då? Som placerar honom på David Bagares gata? Ja, enligt de vittnena är den vi letar efter 175 cm eller 190, i 30-årsåldern eller möjligen runt de 50 och rör sig vigt och atletiskt samtidigt som han rör sig klumpigt och haltande. Leif GW Persson har i sin trilogi ”En pilgrims död” elegant stuckit hål på den idén om flyktväg.
GW hävdar att han i stället tog till höger direkt när han kom upp till Malmskillnadsgatan, fortsatte en rätt kort bit till trappan ner till Kungsgatan där han kunde försvinna i vimlet. Men den trappan är ju smal och lång, har minst 90 trappsteg. Med en husvägg till höger om sig och en hög mur till vänster. Han hade varit fast som i en råttfälla, om en eventuell förföljare dykt upp.
Och skulle det vara den första instinkten hos denne kortlånge unggamle atletiske haltare, direkt efter mordet, att han vill gömma sig bland människor? Inte att han vill gömma sig i mörkret? Så finns det nåt sånt där? Andra hållet då, till vänster i stället för höger, när han sprungit uppför mördartrappan? Jag tittar dit. Och rakt in i Johannes Kyrkogårds ruvande mörker.
Återigen har jag löst ett fall som t o m professorer gått bet på. GW, stoppa ner penningpåsen igen. Jag tarvar ingen dusör. Den här bjuder jag på.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar