I Varberg bor en get, del 1

En vandring genom Varberg i prosa och lyrik. 
Första delen av fyra.

I den här delen:
Hörnet Bäckgatan och Östra Lång
De fyra vallgatorna
Först upp
Agda Österberg
Fästningen
Kallbadet
Hamnkvarteren
Engelska parken
Pehrssonska Trädgården
Södertull



Hörnet Bäckgatan och Östra Lång

”nja
hur ska jag säga”

redaktörn satte
händerna i nacken
och vägde på stolen

”ta in en dikt så där
det var väl mer
40-talet och Klara”

så tittade han
ut genom fönstret

”nä men
skriv lite grann om
stan här
det vore najs”

jag tackade och slog igen
kollegieblocket

och min penna kunde inte
fort nog lämna den
gula tegelbyggnaden

den hade redan fått upp vittringen




De fyra vallgatorna

New York har Wall Street
men här finns Vallgatan
fyra stycken
en i varje väderstreck
med torget som ett
hjärta mitt i

jag måste erkänna att
första gången i Varberg
började jag med att gå runt stan
längs Östra, Södra, Västra
och Norra Vallgatan för att
ja jag vet inte varför

det blir samma jag gör nu
vandrar vallgatorna först
kring ett rutnät av gator
pennan gnyr lite
och tar mig i handen
så går jag in i fyrkanten




Först upp

skramlet
av leveransen till
Kungsgatans Frukt & Grönt
är väl det första som
hälsar dan här

kastar jag ner som en
första notering

då skvätter en gråvit blaffa
ner mitt i pappret
en mås skriker ett skratt mot mig
och singlar iväg
bort mot hamnen och havet




Agda Österberg

i Katarinasalen till vänster
när man kommer in
i Församlingshemmet
hänger en stor tavla
som täcker hela väggen
mot Träslövsvägen

det är som ett jättestort smycke

ett ankare i närbild längst fram
med segelbåtar och regnbåge
kyrkan i Varberg till höger
och i mitten ur all grönska
rider Jesus in på en åsna

från fönstret faller ett obeskrivligt
ljus in över alltihop
eller om det är från tavlan själv

Agda Österberg vävde den
när hon var 80 år

och jag står bara och tittar
sånt myller av färger och liv
berget högst upp med murar på
det måste vara Varbergs fästning




Fästningen

- Utom all fråga det fulaste stället i Sverige!

Ett oväntat svar från en museiguide. I det aningen mörka museet hade jag tagit mod till mig och frågat förste bäste i personalen som jag hittade. Kunde han berätta lite om Varberg?

- Esaias Tegnér sa så, fortsatte han. Men det behöver inte ligga honom till last, Tegnér var kanske bara lite nere den dagen. Mjältsjuka är inte så kul. Dessutom, på 1820-talet kan han ha haft en poäng. Det var först i mitten på 1800-talet som vi satsade på grönt och planteringar.
- På så sätt, svarade jag. Och hur skulle du vilja beskriva den här stan? Lite kortfattat så där.
- Kortfattat? Jo, flera gånger har staden flyttats. Och bytt namn. Och hört till olika länder. Och brunnit ner en gång vart hundrade år.
- Bytt namn? Nån typ av sponsring då, förmodar jag. Så stan har funnits ett tag, menar du?
- Sedan slutet av 1200-talet. Då hette den Getakärr. Låg en kilometer norr om nuvarande torget. Samtidigt byggdes en försvarsborg på ett vårdkaseberg i närheten. Wardhbergh fick borgen heta. I slutet av 1300-talet började man kalla staden så. Getakärr blev Varberg.
Sedan hände det lustiga att det kring år 1430 grundades en ny stad fyra kilometer norrut med namnet Ny Varberg. Konkurrens tydligen. Ny Varberg och Gamla Varberg levde parallellt i ca 150 år. Men Ny Varberg växte, folk flyttade över dit med eller utan tvång, Gamla Varberg tynade bort och upphörde som stad 1578. Och Ny Varberg var nu det enda Varberg.

- Men då låg Varberg fyra kilometer norr om Varberg? Jag försökte att inte se förvirrad ut.
- Ja, men staden brändes ner 1565 och 1612 av främmande makt.
- Av danskarna alltså?
- Nej, av svenskarna. Varberg var danskt. Och danske kungen befallde då att Varberg skulle flyttas till Platsarna intill fästningen. Staden kallades nu Varberg på Platsarna. Under 50 år. För år 1666 brann hela stan ner. Då stakade man ut ett nytt ställe för staden, fyra vallgator omkring ett rutnät av gator med ett torg i mitten. Dit flyttade nu alla på befallning av kungen.
- Av den danske kungen, sa jag, för att visa att jag hängde med.
- Nej, den svenske. Varberg hade hunnit bli svenskt under tiden. Alla hus på Platsarna strök med i branden utom ett, ”Murgrönehuset”, som de flyttade med till den nya platsen för staden. Och där har Varberg legat sedan dess.

Han såg lite speciell ut, den här guiden, i sitt rödblonda hårburr. Men han kunde sina saker, det måste man ge honom. Och skönt att han lyckades flytta tillbaka Varberg till rätt plats igen.

- Vad är Varberg mer känt för, frågade jag nu. Utöver flyttar och namnbyten och eldsvådor?
- Sten och vatten, min unge man. Sten och vatten. Ja, och cyklar förstås. Och Schtunk, getter och karamellkokning.
- Summa sex saker alltså. Fint. Jag gillar listor. Du kan väl börja uppifrån. Med sten.

Nu började han prata om fästningen som vi stod i. En klippa med vårdkase som blev en borg och under 1300-talet ett slott. Magnus Eriksson föddes här, var länge kung av Sverige. Och av Norge. Och av Skåne. Höll hov här med sin drottning Blanka (eller Blanche,som guiden sa). William Shakespeare som var här i borgen 1590 och fick inspiration till Hamlet. Utbyggnaden av borgen till en fästning på 1600-talet. Fängelsehålor från 1700-talet. Fångar som svingade släggan i stenbrott på 1800-talet. Varbergs stenindustri i 70 år med en peak kring 1900, granit och gatsten som bröts och skeppades till hela Nordeuropa. Det lät som en film när han berättade.

Lite lattjo en sak dock. När han pratade om bröllopet mellan Magnus och Blanka 1335 sa han ”och i den vevan föddes jag”. Nåt museiskämt kanske. Eller också hörde jag fel.

Nu gick han i alla fall över till punkt två: vatten. Kurort och brunnsdrickning nämnde han. Sådana saker. Men jag erkänner att tankarna for iväg här. Jag tittade på honom. Klokt att klä sig i ylle så där. Kunde nog bli kyligt här i fästningen. Och sen pratade han om Monark. Vet inte om det var svenske eller danske regenten. Jag fortsatte se på honom och så hajade jag till. Var han inte lite lik Johan Ulvesson? Nåt drag över näsan eller munnen. Jo bestämt!
Men nu var han inne på punkt fyra, Schtunk, och jag spetsade öronen.

- 1 2 3 Schtunk, en av de saker Varberg är känt för. En teatergrupp med clownnäsor.
- Jo, jag har sett dem, fyllde jag nu i. Man skrattar så man blir matt. De älskar att blanda in publiken i showerna.
- Ja, skickliga, men själv går jag aldrig på deras föreställningar. Verkar lite läskigt, ärligt talat. Man kan bli uppdragen på scen. Jag skulle bara dö om jag blev det!
- Visst, det förstås. Och getterna? Du sa att Varberg är känt för getter också.
- Sa jag det? Ja, vi har ju Getterön här utanför. Och Getakärr förstås. Och en get i stadsvapnet.
- I stadsvapnet?
- Ja, andra kör med örn och björn och lejon. Vi har en get. En röd getabock med gyllene horn.
- Jaha. Ska komma ihåg det. Och så var det en sista punkt på listan.
- Karamellerna ja. Varbergs torg har alltid funnits med sina torgmadamer. Inte bara mat och kläder. Även godis. Det var lite lyx då. På 20-talet fanns det nio karamellvagnar på torget. Och karamellkokerskan Adelina Johansson stod där och sålde i 50 år. En legend.

Han tystnade. Och jag stod och smälte lite det han sagt. Så kom jag på en sak!

- Hur är det med fik då! Finns det några kaféer här? Jag håller ju på och skriver en del -
- Kaféer? Kära du! Här finns hundratals!
Jag väntade här att han skulle slå ut med en arm i upphetsning, men han stod lugnt kvar med armarna i kors.
- Vi har ju t ex Anna Martinssons Café på Norrgatan, fortsatte han. Och Fastens kafé, Arnholts Konditori, Josefssons café, Thekla Larssons kafé och Fästningsterassen. För att inte tala om Café Lyran, Café Elit, Café Berlin, Café Continental -
- Oj, fint. Då kan jag gå dit direkt och -
- Jaså, du menar nuförtiden? I dag? Ja, några kan ju finnas kvar förstås.
- Låter bra. Tack då för all info! Du är ju rena uppslagsboken. Hur länge har du jobbat här?
- Sedan 1936.
- 1936?
- Ja, på midsommarn 1936 hittades jag i Bockstens mosse, några mil öster om Varberg, av 11-årige pojken Thure, kommunikationsminister Ines Uusmanns far. Sedan dess har jag varit här.

Och där avslöjade han sig allt! Som en stor skämtare. Den Ulvessonska påbrån förmodligen.
Dags att gå nu och jag började med lite avrundningsfraser. Men han avbröt mig.

- Tänk på lök, unge man. Varje hus och plats och människa är som en lök med alla lager kvar. Blunda bara lite så får du se.

Vad menade karl´n? Men det kanske var gängse avskedsord bland museiguider. Vad vet jag.

- Coolt. Tack återigen för infon! Nu vet jag lite mer om det här stället. Hej och må så gott!
- No worries. Hare görbra själv. See you around.

När jag var på väg ut tittade kvinnan i receptionen upp mot mig.
- Var det bra? Det finns guidade turer också, om ni önskar.
- Nej, tack. Behövs inte alls. Jag pratade med en av de äldre, han från Bockstens mosse.
- Bockstensmannen?
- Ja, han visste mycket. Jag fick en bra översikt.
- Vad säger du? Pratade du med honom?
- Javisst. Kanske låter lite konstigt, det kan jag hålla med om. Men han hade plockat upp en del moderna ord, så det var inga problem att följa med.

Så lyfte jag på kepsen och gick ut på borggården i solen som lyste milt över levande och döda.




Kallbadet

när jag gått igenom
det tredje bågvalvet
ligger den framför mig
därnere

bara fyra av de fem
lökkupolerna syns
för här kommer jag
från sidan

barnens badstrand
mellan Robin Hood
och nåt från Tusen
och en natt

ljuset genom vågorna
bryts och sågar i
de många pålarna
den står på

rakt framifrån nu
brer den ut sig
och jag ser den femte
lökkupolen

en lång gångbrygga ut
till ett moriskt tempel
och därinne sänka sig
ner i havet

sånt är trevligt för själen
och i fiket när man torkar
har de nygräddade våfflor
med sylt




Hamnkvarteren

”Nu är havet färdigt, stort, plaskigt och blått”.
       Stora målade ord i hamnen som ju alltid stämmer. Även mulna dagar. Då läser man bara det sista ordet som blött.
      Hamnen! Härifrån färjan till Jylland, fiskebåtar, båtar till Getterön och Skrivareklippan. Rolands Café här, det är ett bra ställe att sitta på och titta på båtar. Och det gör ju ingenting att de bergis har godaste glassen i stan också.
       Jag står nästan vid hamnkanten. Walter Bengtssons Spirande Snäcka. Jag följer skulpturen med blicken uppåt. Och där är den röda geten, som den där mannen på museet pratade om. I Varbergs vapen.
       Tullhuset bredvid får mig nästan att klappa mig på fickorna, nä har inget att förtulla i dag. Men nu vänder jag mig och går i det jag kallar hamnkvarteren. På höger hand en länga av hus, som börjar med det gamla sädesmagasinet. Det är den höga tegelbyggnaden. Vad finns där?
       Först på hörnet är silversmeden. ”Bud & poliser hänvisas till köksingången” står det. Man nickar till smeden och kikar runt. Liten men utsökt butik. Han har kurser i silversmide också.
       Sen Glashyttan, med glasblåsning, andrasorteringsfynd och en hund som bor där.
       Nästa dörr är Galleri Hamnmagasinet. Hiss finns men man går en knarrande trappa upp. Och kliver in i Varbergs Keramik. Här finns mycket och man kan köpa t ex en tekopp med liten blå rand högst upp. Ingvar Bengtsson och Frida Eklund jobbar här. Far och dotter.
       En knarrande trappa till. Och man är uppe i galleriet. Här ställer olika konstnärer ut. Ett långt rum, ljust av många fönster ut mot hamnplan. Fin utsikt. Där nere till vänster stod vi nyss vid skulpturen och där mitt emot på andra sidan är det stora Campus. På gatuplanet har Campus ett bibliotek vet jag. Med panoramafönster mot båtarna i hamnen.

Nere på gatuplanet igen. Jaha, så används gamla sädesmagasinet i dag. Rätt fint egentligen. 

Efter det blir det låga hus här. Ett blått med en vårdcentral. Och ett gult med Magnusson Shipping. På andra sidan fortsätter Campus, med ett litet avbrott för en restaurang, och på hörnet sen kan man läsa att här är Drottning Blankas Gymnasium. Ett hörn till och där längst in är Fiskexporten. Ett bra ställe att köpa sig en räkmacka på och ta med till en klippa där havet sköljer in.

Men nu går jag väl mot centrum då, tar vägen till höger om Hamnpaviljongen. Om inte ... jovisst är det väl här som skoförsäljningen är! Inte just nu, men ibland i alla fall. Nånstans före nästa blåa hus. Rohdes skor lär det vara. Det står ingen skylt om nåt sånt och inget om när de har öppet. Brukar det inte vara några veckor om våren eller sommaren?
       Det är som ett hamnspöke. Plötsligt öppnas en dörr i väggen och man börjar sälja skor. Men ofta väldigt okej skor. Och asbilliga.




Engelska parken

järnvägsövergångens
änglaspel

och de skyddande gula
bommarna fälls

fyra fem sex
vagnar i parad

parken bredvid är så vacker
att man ofta skyndar förbi

men nu slinker jag
in i den

följer stigen till vänster
längs järnvägen

försöker se i grönskan
de fyra miesenbergarna

på kvällarna vet jag
står de alla upplysta

en som klättrar
en som dyker

en som
står upp i ett träd

och en som för evigt
just lämnar startblocken




Pehrssonska Trädgården

Här bubblar trottoaren upp, så där som barn gillar. Klyvning kallas konsten. I alla fall sätter jag mig på en av de små stenkullarna. Har svårt att hålla mig kvar, men så där, fötterna kan spjärna mot de här grejerna som är inkilade, nu går det bra. Rakt fram är en byggnad. Galleria Trädgården. Jaha. Galleria förstår jag. Men vilken trädgård menar man? Här finns ingen.
      Solen ligger på. Tänker på lökkupolerna på Kallbadhuset. Pratade inte mannen på museet om lökar? Det där sista han sa: ”Tänk på lök, unge man. Varje hus och plats och människa är som en lök med alla lager kvar. Blunda bara lite så får du se”.       
Visst kan man blunda. Inga problem. Lagom varmt och avslappnat. Och jag liksom tittar på Gallerian fast jag blundar. Och så vet jag inte vad som händer, men något ändras. Som när en dörr öppnas inåt. Jag bara ser på och min lilla stenkulle är som en biofåtölj.

Saker försvinner och nytt ploppar upp som när kulisser knuffas omkull. 2000-talet bleknar bort och tar med sig gallerian för nu står det Domus på betongklossen. Mot början av 1990-talet och förbi. Hur vet jag det? Jag bara vet. Luktar böcker vänster ifrån, säkert en bokhandel där nu. Ser inte, har ju blicken framåt. Något räkneverk vid kanten, bläddrande tillbaka. Förbi 1963 och Domus är borta. Förbi 1937, biografen Capitol inte längre kvar.
       Det står Pensionat på några hus nu. En lapp ”Här startar Varberg-Bio, Varbergs första biograf med darrfria bilder” och året 1907. Expressfart mot sekelskiftet. Applåder, musik, varieté och kuplettsångare, vi är nere på 1800-talet nu. Gertrud Pehrsson sätter upp ett programblad, bankar fast med en kulhammare: ”I afton elektrisk consert med sjelfvspelande piano”, 1889. Och nu förevisar hon en phonograf med hjälp av Alvina och det är 1888.
       Det myllrar på bra utav folk. En stor trädgård ser jag, med restaurang till vänster, där sitter Karin Bergöö på verandan och spisar middag med väninnorna Julia Strömberg och Anna Palm och det är juni 1881. Jag tänker ”hur kan jag känna till?” och det måste vara han på museet, när han pratade på om allting förr i tiden medan jag stod och slötänkte på annat, det måste ha letat sig in på nåt sätt ändå i mig, nån annan förklaring har jag inte.

Gertrud flimrar förbi på Börjes begravning och jag vet det är 1880 och Gudrun är inte änka längre och Börje Pehrsson går nu omkring alldeles levande i den lummiga nöjespark han skapat, räkneverket har klickat ner till 70-talet. Börje och Gertrud och lilla Alvina står mitt i trädgården och tittar sig omkring. Bara Börjes ansikte skymtar jag, han ser allvarlig ut, som om det är fotografering.
       I mitten bakom flaggstången i deras trädgård är en paviljong med verandor uppe och nere och åt alla håll. På bottenvåningen är biljardsalongen och en trappa upp spelar man knack och vira och dricker arrak. Och paviljongens namn är Baden-Baden.
       Allt så enkelt alltså? Bara att blunda? Ja inte vet jag. Ser att det finns Vaudevilleteater. Och kägelbanor. Musik från en annan paviljong och i en salong dansar man rheinländer, kadrilj och fransäs. De tre i familjen Pehrsson går längre bort mot 1870, det ska bli fyrverkerier av rumormästare Beijerstorff. Nån speakerröst: ”Nu är det min tur!”
Det stannar! Trädgården krymper bort, jag dras ur. Vägen tillbaka hit går mycket fortare, jag hinner inte se, blinkar och är plötsligt här. En barfota kille står framför mig, en 5-6  år kanske, och pekar med ett tomt korvbröd i handen. ”Nu vill jag sitta där!”      

Visst, lite yrvaket hasar jag hastigt ner och med en gest överlämnar jag biofåtöljen som åter är en kulle av sten.
       Det var ju det jag sa att barn gillar när trottoaren bubblar upp så där.




Södertull

på det gamla lasarettområdet
står här moderträdet

med så spindelmånga grenar
att de fångar all sorg

träd talar inte
om det inte blåser

och det gör det ofta här

blåser det av bara den
blir trädet en enda busvissling

Varberg svänger sitt röda parasoll

det blänker i kromen på en låg amerikanare
som cruisar Västra Vallgatan fram