En vandring genom Varberg i prosa och lyrik.
Fjärde och sista delen.
I den här delen:
Veras Café
Tennisundret i Varberg
Varmbadhuset
Societetsparken
Norra fästningshörnan
Strandpromenaden
Bara bad
Getakärr
Ullman i predikstolen
Då var det klart
Veras Café
följ med in på fiket här
V som i kopp och C som i fat
trappan in kommer upp direkt i rummet
sen är det två mindre rum också
vid den lilla disken till vänster
köper man vad man ska ha
allt utrymme är för gästerna
det här är ett riktigt fik
det är många tavlor på väggarna
möbler som jag känner igen
från Dalarna när jag var liten
många tidningar
men det är brickan jag läser
”Syservice i Väröbacka”
fast trycket har vänt på c och k
Väröbakca står det
ingen annan reklam på brickan läser jag
utom Väröbakca … lite tjeckiskt över det
gör att jag tänker på Prag
och Dubcek som bar en dröm ett tag
varje gång jag sätter mig här
återvänder jag till drömmens bricka
jag ser genom fönstret
bokstäver gå omkring
Prästgatan ska man besöka
när solen står högt på himlen
och rosorna lyser röda
utanför Veras Café
Tennisundret i Varberg
Vi gjorde fyra riktiga monsterräddningar. Som hämtade ur en pojkbok. Eller vi och vi. Det var väl närmast Torsten Johansson och Lennart Bergelin.
Den första kom när Johansson-Bergelin spelade hem dubbeln. Det höll Sverige kvar i matchen, eftersom Jugoslavien förstås vunnit de första två singlarna. Favoriter som de var.
Nästa dag regnade det. Välsignade regn, tänkte Torsten och Lennart där de satt vid fönstret och såg regnet plaska ner över tennisplanen och hela Varberg. En extra vilodag att pusta ut på.
Dagen därpå gick det att spela igen. Dags för de avslutande två singlarna. För Jugoslavien skulle det räcka med att vinna den första. Andrade spelade där mot Torsten Johansson. Men Johansson vann. Andra monsterräddningen. Nu stod det helt lika, 2-2, mellan Sverige och Jugoslavien inför den sista avgörande singeln.
Mitic såg ut att vinna den matchen lätt. Han tog de första två seten mot Lennart Bergelin och i det läget var väl den allmänna meningen att nu var det klart. Sverige hade sprattlat emot bra, men Mitic hade ju hela två set på sig att spela hem hela matchen. En ren formsak. Jugoslaviske tränaren sträckte sig nog redan efter telefonen för att beställa champagnen till segerfesten och den jugoslaviske radioreportern började tänka på vilka intervjufrågor han skulle köra med, ”Hur gick dina tankar när du slog in segerbollen, Mitic?”.
Varpå Lennart Bergelin vann både tredje och fjärde set. Monsterräddning nr 3. Och vi var plötsligt framme vid ett femte och avgörande set.
Men där gick Mitic upp till ledning med 8-7 och ledde nästa game med 30-0. Var alltså bara två bollar från segern. Nagelbitande hos många i publiken. Kanske också Gustav V bet på de kungliga naglarna, för han såg matchen på plats, gjorde dagligen turen till Varberg från sommarnöjet i Särö.
Nej visst nej, just denna match hann kungen inte se till slut, femte set blev en sån långkörare. Jahapp, då missade han upplösningen. Den fjärde monsterräddningen. Bergelin vände och vann med 10-8.
Sverige för första gången segrare i Europafinalen i Davis Cup. I månaden juli anno 1946.
Jag rätar på ryggen och slutar läsa på den gula skylten. Här nedanför spelades matchen. Tennisstadion förstås rivet sedan dess. Och jag tittar ner på en parkeringsplats och bilgarage.
Synnerligen passande alltså. Lennart Bergelin skulle ju senare ägna mycket tid åt att träna en Södertäljebo som slog tennisbollar mot en garagedörr.
Hit kom jag från Prästgatan som går över järnvägen och blir till Fästningsgatan, där jag fastnade böjd över en gul minnesskylt. Roligt att de hade satt upp en sån. Om jag kunnat vissla hade jag gjort det nu, när jag fortsätter backen ner mot Strandgatan och lämnar Platsarna bakom mig.
Varmbadhuset
följ med in på fiket här
V som i kopp och C som i fat
trappan in kommer upp direkt i rummet
sen är det två mindre rum också
vid den lilla disken till vänster
köper man vad man ska ha
allt utrymme är för gästerna
det här är ett riktigt fik
det är många tavlor på väggarna
möbler som jag känner igen
från Dalarna när jag var liten
många tidningar
men det är brickan jag läser
”Syservice i Väröbacka”
fast trycket har vänt på c och k
Väröbakca står det
ingen annan reklam på brickan läser jag
utom Väröbakca … lite tjeckiskt över det
gör att jag tänker på Prag
och Dubcek som bar en dröm ett tag
varje gång jag sätter mig här
återvänder jag till drömmens bricka
jag ser genom fönstret
bokstäver gå omkring
Prästgatan ska man besöka
när solen står högt på himlen
och rosorna lyser röda
utanför Veras Café
Tennisundret i Varberg
Vi gjorde fyra riktiga monsterräddningar. Som hämtade ur en pojkbok. Eller vi och vi. Det var väl närmast Torsten Johansson och Lennart Bergelin.
Den första kom när Johansson-Bergelin spelade hem dubbeln. Det höll Sverige kvar i matchen, eftersom Jugoslavien förstås vunnit de första två singlarna. Favoriter som de var.
Nästa dag regnade det. Välsignade regn, tänkte Torsten och Lennart där de satt vid fönstret och såg regnet plaska ner över tennisplanen och hela Varberg. En extra vilodag att pusta ut på.
Dagen därpå gick det att spela igen. Dags för de avslutande två singlarna. För Jugoslavien skulle det räcka med att vinna den första. Andrade spelade där mot Torsten Johansson. Men Johansson vann. Andra monsterräddningen. Nu stod det helt lika, 2-2, mellan Sverige och Jugoslavien inför den sista avgörande singeln.
Mitic såg ut att vinna den matchen lätt. Han tog de första två seten mot Lennart Bergelin och i det läget var väl den allmänna meningen att nu var det klart. Sverige hade sprattlat emot bra, men Mitic hade ju hela två set på sig att spela hem hela matchen. En ren formsak. Jugoslaviske tränaren sträckte sig nog redan efter telefonen för att beställa champagnen till segerfesten och den jugoslaviske radioreportern började tänka på vilka intervjufrågor han skulle köra med, ”Hur gick dina tankar när du slog in segerbollen, Mitic?”.
Varpå Lennart Bergelin vann både tredje och fjärde set. Monsterräddning nr 3. Och vi var plötsligt framme vid ett femte och avgörande set.
Men där gick Mitic upp till ledning med 8-7 och ledde nästa game med 30-0. Var alltså bara två bollar från segern. Nagelbitande hos många i publiken. Kanske också Gustav V bet på de kungliga naglarna, för han såg matchen på plats, gjorde dagligen turen till Varberg från sommarnöjet i Särö.
Nej visst nej, just denna match hann kungen inte se till slut, femte set blev en sån långkörare. Jahapp, då missade han upplösningen. Den fjärde monsterräddningen. Bergelin vände och vann med 10-8.
Sverige för första gången segrare i Europafinalen i Davis Cup. I månaden juli anno 1946.
Jag rätar på ryggen och slutar läsa på den gula skylten. Här nedanför spelades matchen. Tennisstadion förstås rivet sedan dess. Och jag tittar ner på en parkeringsplats och bilgarage.
Synnerligen passande alltså. Lennart Bergelin skulle ju senare ägna mycket tid åt att träna en Södertäljebo som slog tennisbollar mot en garagedörr.
Hit kom jag från Prästgatan som går över järnvägen och blir till Fästningsgatan, där jag fastnade böjd över en gul minnesskylt. Roligt att de hade satt upp en sån. Om jag kunnat vissla hade jag gjort det nu, när jag fortsätter backen ner mot Strandgatan och lämnar Platsarna bakom mig.
Varmbadhuset
den här invigdes med pukor och trumpeter
1925
middag i Societetsrestaurangen till ett pris av
8 kronor
teckningslista utlagd i Lundgrens Bokhandel
på Torggatan
och Åke Jönsson hade bakat en exakt modell
i marsipan
i det höga tornet i mitten där började man
nog äta
den första fanns redan 1823 och den andra
1866
på stranden stod den mitt emot Kallbadhuset
i vattnet
jag läser ordet BAD på tornet däruppe och
tänker
hur ordet kan vara substantiv eller adjektiv
eller verb
och att avståndet härifrån till stranden är
800 alnar
Societetsparken
Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam promenerade här i parken på sommaren det år Societetshuset bara var sex år gammalt.
Men de träffades inte. Heidenstam hade slagit igenom som skald med dunder och brak året innan, var en av de klarast lysande stjärnorna i den litterära världen och beundrad av de flesta. Inklusive Gustaf Fröding själv.
Fröding var ännu outgiven, världsvan på utsidan i monokel och knävelborrar, men inuti skör. Om han hade fått se Heidenstam gående emot sig i parken skulle Fröding, star-struck, ha vikit av in på en annan stig.
En park har funnits här sedan 1856, en badhuspark för kurortens gäster. Det låg sedan länge ett varmbadhus i hamnen.
En gång vart hundrade år har Varberg drabbats av stadsbränder. I november 1863 var det dags igen. I stort sett allting söder om torget lades i aska och tusentals blev hemlösa. Varberg valde då att investera sig ur krisen och 1866 byggdes två nya badhus för att locka till sig sommargäster. Ett kallbadhus och ett nytt varmbadhus. Med 140 fot emellan. Den ena i havet och den andra på stranden.
Men det fanns konkurrens från andra kurorter. Strömstad, Särö och Marstrand började flåsa Varberg i nacken. Det var då man gjorde storsatsningen, det jag står och tittar på nu: Societetshuset.
Alhambra kallas den här stilen. Snickarglädje kan man också säga. Titta bara på verandorna. På en lista över vykort som turister genom åren skickat från Varberg kommer Societetshuset högt upp.
Den stod på plats 1883. Med festlokaler, restaurang i två matsalar, rökrum och spelsal. Och med svensk-norska unionsflaggan vajande från högsta tornet. Efter att ha fått tångmassage i badhusen, inknådats med gyttja och avspolats av baderskorna, kunde kurortsgästen nu fortsätta behandlingen med att dricka brunn i en ståndsmässig byggnad.
Eller promenadgå i parken. Societetsparken hette den nu. Och här fanns nya planteringar, musik, dans, gungor, karuseller och kägelbana. Vad kägelbana är vet jag inte, men det skulle man ha på den här tiden. I dag finns minigolf i parken, en tennisbana och en jättestor lekpark. Och många konserter från den numera lite enklare scenen.
Två år efter den sommar som Fröding var här debuterade han som poet. Han fick direkt ett stort erkännande från kritiker och läsarna var hänförda! En ny stjärna hade tänts.
Jag undrar just … kan det ha varit i Varberg som Gustaf Fröding fick första idén till dikten Gitarr och dragharmonika? Den som vandrade i Societetsparken hörde ju från ena hållet musikkåren från utomhusscenen här och från andra hållet tutade man på från Pehrssonska Trädgården alldeles intill. Och i dikten får vi veta: ” … att gitarrsång / och dragharmonikesång / stämts upp från höger och vänster / ibland på samma gång”.
Att gå omkring fritt så här i parken har man bara kunnat sedan början av 20-talet. Samtidigt med att Societetshuset uppfördes 1883 satte man upp staket runt parken. Den som ville in och ta del av nöjena fick betala 10 öre.
Och den avgiften låter ju inte så mycket att bråka om. Men vad kunde en årslön vara för en piga eller dräng på 1880-talet? En hundring eller så? För barfotabarnen från Platsarna var entrébiljetten på 10 öre bara nåt de kunde drömma om.
Norra fästningshörnan
strandpromenaden fram och tillbaka
en halvtimme gånger två
men först in
på den gröna fyrkanten här
det är pennan som drar
nosar på sockelns text
hur var det den gick nu igen
jo ”hör du ej visor andas
ur vågens brus”
Gustaf Ullman står på knä
som en bågskytt utan båge
han håller en penna i handen
nej en flöjt är det väl
tittar uppåt ut över havet
skulptören är Nanna Ullman
hon var hans svägerska
tre konstnärssjälar
hans bror Sigfrid målade
och Gustaf skrev dikter, romaner, pjäser
2005 såg jag Schtunk första gången
de hade ett cirkustält där i hörnet
Gustaf Ullman visste jag inget om
när jag lutad mot hans staty
åt en korv i pausen
på knä i fästningshörnan står han
Varbergs produktive
känslige son
lyssnar
och fångar sånger
ur havet
Strandpromenaden
jag släntrar mellan
Kurorten och Kärleksparken
hela himlen ifrån Subbe Fyr
till lilla röda
stugan på Skrivareklippan
klipporna framför mig
som blanka dåsande valar
Kattegatt i solnedgång
och allt det
andlöst gula
knackar genom ljuset
på andra sidan molnen
är det mig ni väntar på
därnere?
är det mig ni väntar på?
Bara bad
de sprang den smala stigen ner
för att kunna bada
tjejerna hittade naturligt sina klippor
och killarna sina
och så hoppade de utan en tråd
ut i vattnet
köpa baddräkt
var både oöverstigligt och onödigt
och borta vid
Kallbadhuset var de inte väl sedda
det här var långt1925
middag i Societetsrestaurangen till ett pris av
8 kronor
teckningslista utlagd i Lundgrens Bokhandel
på Torggatan
och Åke Jönsson hade bakat en exakt modell
i marsipan
i det höga tornet i mitten där började man
nog äta
den första fanns redan 1823 och den andra
1866
på stranden stod den mitt emot Kallbadhuset
i vattnet
jag läser ordet BAD på tornet däruppe och
tänker
hur ordet kan vara substantiv eller adjektiv
eller verb
och att avståndet härifrån till stranden är
800 alnar
Societetsparken
Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam promenerade här i parken på sommaren det år Societetshuset bara var sex år gammalt.
Men de träffades inte. Heidenstam hade slagit igenom som skald med dunder och brak året innan, var en av de klarast lysande stjärnorna i den litterära världen och beundrad av de flesta. Inklusive Gustaf Fröding själv.
Fröding var ännu outgiven, världsvan på utsidan i monokel och knävelborrar, men inuti skör. Om han hade fått se Heidenstam gående emot sig i parken skulle Fröding, star-struck, ha vikit av in på en annan stig.
En park har funnits här sedan 1856, en badhuspark för kurortens gäster. Det låg sedan länge ett varmbadhus i hamnen.
En gång vart hundrade år har Varberg drabbats av stadsbränder. I november 1863 var det dags igen. I stort sett allting söder om torget lades i aska och tusentals blev hemlösa. Varberg valde då att investera sig ur krisen och 1866 byggdes två nya badhus för att locka till sig sommargäster. Ett kallbadhus och ett nytt varmbadhus. Med 140 fot emellan. Den ena i havet och den andra på stranden.
Men det fanns konkurrens från andra kurorter. Strömstad, Särö och Marstrand började flåsa Varberg i nacken. Det var då man gjorde storsatsningen, det jag står och tittar på nu: Societetshuset.
Alhambra kallas den här stilen. Snickarglädje kan man också säga. Titta bara på verandorna. På en lista över vykort som turister genom åren skickat från Varberg kommer Societetshuset högt upp.
Den stod på plats 1883. Med festlokaler, restaurang i två matsalar, rökrum och spelsal. Och med svensk-norska unionsflaggan vajande från högsta tornet. Efter att ha fått tångmassage i badhusen, inknådats med gyttja och avspolats av baderskorna, kunde kurortsgästen nu fortsätta behandlingen med att dricka brunn i en ståndsmässig byggnad.
Eller promenadgå i parken. Societetsparken hette den nu. Och här fanns nya planteringar, musik, dans, gungor, karuseller och kägelbana. Vad kägelbana är vet jag inte, men det skulle man ha på den här tiden. I dag finns minigolf i parken, en tennisbana och en jättestor lekpark. Och många konserter från den numera lite enklare scenen.
Två år efter den sommar som Fröding var här debuterade han som poet. Han fick direkt ett stort erkännande från kritiker och läsarna var hänförda! En ny stjärna hade tänts.
Jag undrar just … kan det ha varit i Varberg som Gustaf Fröding fick första idén till dikten Gitarr och dragharmonika? Den som vandrade i Societetsparken hörde ju från ena hållet musikkåren från utomhusscenen här och från andra hållet tutade man på från Pehrssonska Trädgården alldeles intill. Och i dikten får vi veta: ” … att gitarrsång / och dragharmonikesång / stämts upp från höger och vänster / ibland på samma gång”.
Att gå omkring fritt så här i parken har man bara kunnat sedan början av 20-talet. Samtidigt med att Societetshuset uppfördes 1883 satte man upp staket runt parken. Den som ville in och ta del av nöjena fick betala 10 öre.
Och den avgiften låter ju inte så mycket att bråka om. Men vad kunde en årslön vara för en piga eller dräng på 1880-talet? En hundring eller så? För barfotabarnen från Platsarna var entrébiljetten på 10 öre bara nåt de kunde drömma om.
Norra fästningshörnan
strandpromenaden fram och tillbaka
en halvtimme gånger två
men först in
på den gröna fyrkanten här
det är pennan som drar
nosar på sockelns text
hur var det den gick nu igen
jo ”hör du ej visor andas
ur vågens brus”
Gustaf Ullman står på knä
som en bågskytt utan båge
han håller en penna i handen
nej en flöjt är det väl
tittar uppåt ut över havet
skulptören är Nanna Ullman
hon var hans svägerska
tre konstnärssjälar
hans bror Sigfrid målade
och Gustaf skrev dikter, romaner, pjäser
2005 såg jag Schtunk första gången
de hade ett cirkustält där i hörnet
Gustaf Ullman visste jag inget om
när jag lutad mot hans staty
åt en korv i pausen
på knä i fästningshörnan står han
Varbergs produktive
känslige son
lyssnar
och fångar sånger
ur havet
Strandpromenaden
jag släntrar mellan
Kurorten och Kärleksparken
hela himlen ifrån Subbe Fyr
till lilla röda
stugan på Skrivareklippan
klipporna framför mig
som blanka dåsande valar
Kattegatt i solnedgång
och allt det
andlöst gula
knackar genom ljuset
på andra sidan molnen
är det mig ni väntar på
därnere?
är det mig ni väntar på?
Bara bad
de sprang den smala stigen ner
för att kunna bada
tjejerna hittade naturligt sina klippor
och killarna sina
och så hoppade de utan en tråd
ut i vattnet
köpa baddräkt
var både oöverstigligt och onödigt
och borta vid
Kallbadhuset var de inte väl sedda
innan Strandpromenaden kom 1912
Goda Hopp
Skarpe Nord
och Käringhålan
glittrar fortfarande kvar
Getakärr
(Happiness is not happiness without a violin playing goat
- Julia Roberts i Notting Hill)
fästningen här
blir varm när solen skiner
Bockstensmannen
går runt på torget
köper ny luva
och måsarna skriker
sig fria över havet
i Östra Tull går en smal
trappa upp till vinden
knarrande av fötter och sekler
vi som är olika
är inte olika
kärleken till oss
kommer ridande
på en get in till stan
Ullman i predikstolen
Äntligen stod prästen i predikstolen.
Som han väntat på detta! Kyrkoherde Ullman hade skridit förbi det nya korfönstret med Matteus och ängeln, uppför den smala trappan till den nya predikstolen och här stod han nu. Fortfarande kvar en del i musikstycket som organist Lundgren framförde på den 24-stämmiga orgeln. Så han hade tid att bida. Kunde stå här i predikstolen och betrakta härligheten en stund innan han påbörjade sin noga förberedda predikan.
Tittade på det nedre valvets vinkvistar och palmblad. Och de två korfönstren längst in, Markus med lejonet och Lukas med tjuren. De åtta saligprisningarna utmed långsidorna. Allting nytt. Ljuskronor och lampetter glänste också som nya genom kyrkvärden Bror Gabriel Memsens försorg, kyrkans egen ärkeängel. Tak, torn och tornöverbyggnad nya eller omgestaltade, visste Ullman. En välbehövlig ansiktslyftning för den 119 år gamla kyrkan.
Ännu lite kvar på orgelmusiken. De nya kyrkbänkarna, de var hållna i ekfärg. Från de höga trearmade kandelabrarna uppsatta vid mittgången av varannan bänk spreds ett dunkelt, dämpat sken. Som ett gotiskt tempel från förr låg församlingen utbredd under hans örnblick där han stod i predikstolen. Kyrkan var fylld med besökare dagen till ära.
Läktaren hade 28 bänkar. Nere i kyrkan var det 60. Plus sidbänkar. Totalt kunde 1200 få plats. Svårslaget! Numera var invånarantalet i Varberg ca 4300. Ullman gjorde ett överslag. Det innebär att kyrkan nu kunde svälja en tredjedel av hela staden! Ja, en fjärdedel i alla fall.
Han strök sig över de långa polisongerna. Alla besökarna kände han ej igen, men många. Han hade ett skarpt minne för namn och ansikten, Ullman. Allting med honom var skarpt.
På läktaren såg han flera av de prominenta gästerna i kyrkan. Häradshövding Frans Berglöf. Kronolänsman E Andersson. Bredvid dem satt vicekonsul och bankdirektör Harry Bagge. Stadsfiskal Thenberg och kronofogde Ringius jämte borgmästare Lars Peter Larsson.
Mycket pondus som förstärktes av vördnadsbjudande hakor och ansiktsbehåring. Borgmästarens små, runda, kamrerstränga glasögon påminde kyrkoherden om hans egna.
Ullman vände blicken ner till bänkarna under honom. På den första längst till vänster satt hotelldirektör Albertina Sandberg med sjuåriga dottern Agnes och väninnan Glas-, Porslins- och Nysilfverhandlaren Augusta Bengtsdotter-Olsson tillsammans med maken
brännvinskungen Johan Olsson. Och i yviga mustascher polarforskaren Otto Torell.
I bänken över mittgången och direkt under Ullman satt fyra av hans söner.
Han var tredje generationen kyrkoherde Magnus Ullman i en obruten linje från far och farfar och nu tittade han ner på sin son Magnus. Den som skulle axla manteln. Och 14-åringen tittade med stadig blick tillbaka. Den tioårige Gustaf där var av vekare material, tänkte han. Sedan Carl, 12 var han väl? Flankerad av Gustaf och Carl satt den lilla femåringen Sigfrid. Alla fyra blickstilla i den stora kyrkan.
Ingen mor satt med. Brödernas mor Clara hade avlidit veckan efter Sigfrids födsel och nya hustrun Harriet fick vara hemma med ettåringen Elis. Barnbänken ändå under kontroll. Om någon glömde sig, skulle det räcka med ett rynkat ögonbryn från predikstolen.
På andra bänken till vänster såg han grosshandlare Gustav Nordblom med hustru Sophia. Godsägare Alfred Bexell. Och där tidningsdirektör Johan Nyberg med 14-åriga Astrid.
Nyberg såg koncentrerad ut, prövade i huvudet formuleringar för onsdagsupplagan.
”Stadskyrkan har efter vidtagen yttre och inre restaurering ånyo upplåtits för gudstjänst. Ej obetydligt har därvid tillkommit i prydnadsväg och av konstnärlig verkan. I koret har insatts fyra utsökt bemålade glasfönster med en av evangelisterna i varje, vilka äro inköpta för av enskilda medborgare frikostigt tilltagna bidrag betingande en kostnad av 600 kronor styck”.
Låter bra. Måste bara minnas det också. Nyberg sneglade uppåt och skrev inom sig:
”Vägg- och takmålningarna, till vilka R Callmander i Göteborg utfört förlagorna, lända honom till heder, så ock dem som omsorgsfullt verkställt desamma; målarna B E Lundberg och A Mutén härstädes.”
Tvärs över mittgången igenkände Ullman fler av dagens besökare. Skeppsmäklare Gustaf Magnusson. Garverifabrikör Carl Uhrberg. Liksom kvarnägare Johan Agrell. Och Hugo Gerlach, industrimagnaten, satt vänd mot någon. Svårt att se vem. Ullman kisade. Jo, det var Nils Kreuger, han målarn. Märkligt. Känner de varann?
På bänken bakom satt snickarmästare J S Tingström, som uppfört det magnifika hus där kyrkoherden hade sin prästbostad, i hörnet Kyrkogatan-Västra Vallgatan. Snickarmästaren hade hattmakare Ekdahl bredvid sig. Och mannen där, slätrakad förutom den borstiga mustaschen, var förstås byggmästare Johannes Nilsson. Bierfabrikör Rudolf May sedan. Och barberaren, fältskären och rumormästaren JHL Beijerstorff.
Skeppare Carl Benson fanns på andra sidan mittgången med elvaårige sonen John. Och fotografen Mathilda Ranch, tillsammans med storasyster Maria och pappa Wilhelm. Mathilda såg naken ut utan sin kamera. Men en sådan var lika portförbjuden under gudstjänst som brännvin och älgstudsare.
Bakom dem hade vi Anders Hay, tändsticksdirektören som bodde i stadens äldsta hus. Och där var konditor Gerda Lindström, gästgiveriägaren Eva Berner och blott 28-åriga kaféidkaren Gerda Westerman-Berlin. Maken Lars Berlin i getskägg. Att känna igen så många! De gamla lärartakterna som sitter i, tänkte prosten. Den näste förstås svår att missa i det långa tomteskägget: läroverksrektorn och grundaren av Småfåglarnas Vänner Herman Rodhe.
På bänken bredvid satt en hårt anlitad kvinna i den barnrika staden, barnmorskan Josefina Westerman. Och de övriga där på bänken lika flitigt anlitade av invånarna, fast på annat sätt. Karamellkokerskan Adelina Johansson med bagarparet C E Holmström och Elisabeth Holmström som hade Kake-Johanna bredvid sig.
Prostens blick for vidare som en strålkastare och kom till femte bänkraden. Bokbindare Herman Colliander var där. Urmakare Gustaf Norman med son. De båda kaféidkarna Anna Martinsson och Thekla Larsson. Och snusfabrikör Frans Dyberg, en nästan spöklik uppenbarelse där han satt som den ende helt slätrakade mannen i kyrkan.
Sadelmakare Johan Lindström på bänken till vänster över mittgången. Och Stina Hansson från charken på torget bredvid August på Källaren, hos honom köpte man ostarna. Sedan änkefru Gertrud Pehrsson, som förra decenniet ägde och drev Pehrssonska Trädgården.
Ullman hörde att det bara var några takter kvar av orgelstycket nu. Hann se Sophie Knutson, marmeladfabrikörn. Och bokhandlare Per Kindvall. Sen skymtade han två: ”Bad-Lena” Johansson och skalden John Tengberg, författaren till dikten ”När ett fattighjon dör”.
I unket kyffe uppå fattighuset
där ligger gubben hopkrympt i sin vrå
och dämpat faller genom gröna rutor
Guds klara solljus ifrån himmel blå.
Diktens upptakt, välbekant för alla Tengbergläsare. Dit hörde inte Ullman.
Där tonade orgelmusiken ut. Utan att ens harkla sig tog kyrkoherde Magnus Ullman vid och hans klangfulla stämma flöt ut över församlingen: ”Sannerligen säger jag eder-”.
Möööh! brölades plötsligt från torget. Möööh! Möööh!
Det var Lundquistens kor. Adolf Lundquist vallade dem dagligen till betesmarkerna i Tranelyckan. Hans lagård låg i Varbergs äldsta stenhus i västra änden på Torggatan, så Lundquist tog vägen över torget. Kossorna kunde då också passa på att mumsa lite från ”Brännvinsringen”. Men nu hade några irrat alldeles intill kyrkan. Om för att undfå ordet eller för det saftiga gräset, må vara osagt.
För ett ögonblick bragtes Ullman ur fattningen. Tillräckligt länge för att något frö skulle hinna till ett fönster, det intill korfönstret med Johannes, hoppa upp på sidbänken och råma tillbaka! Ullman hann inte se vem. Vederbörande pilade snabbt tillbaka och slängde kvickt ur sig något om ”kor-fönster” och blev belönad med ett ringlande skratt genom kyrkan …
Men Ullman, han hade inte för inte varit präst i denna kyrka under nio år och han stod rak och lugn i predikstolen som en kapten på däck tills stormen bedarrade. Lundquist hjälpte till med bättre ordning på kritternas vallning över torget och Ullman ägde åter luftrummet. Resten gick störningsfritt. Enligt plan.
Efter predikans slut invigdes den nyskapade kyrkan genom att kyrkoherde Magnus Ullman höll ett glansfullt invigningstal med många lärda ord ur teologins värld.
Och organisten och musikdirektören Alfred Lundgren framförde i böljande skägg Festspel av Bockman.
Alla började troppa av och Ullman skulle som siste man följa efter, då han såg något på en bänk. Vafalls? Något kvarglömt? Ja, nåt skräp får inte ligga kvar här! Han stegade dit. Bänken bakom barnbänken. Vem hade suttit här? Nils Kreuger var det, tänkte han. På bänken låg en dagstidning. Sidkanterna fulla med blyertsteckningar av kor! Vad vill detta säga? Ändå fick han ju tillstå att de var naturtrogna. Den där t ex såg precis ut som Lundquistens Rölla.
Han vände på tidningen, höll den mot fönstret mot Kyrkogatan. Jaha. Gårdagens upplaga. Dämpat föll genom rutan Guds klara solljus ifrån himmel blå, så att Ullman kunde läsa:
”Norra Hallands Tidning Vestkusten lördagen den 11 april 1891”.
Då var det klart
nu går jag med en gång
tillbaks till redaktörn
i hörn-
et Bäck och Östra Lång
för nu har jag gjort som han bad
skrivit lite grann om vår stad
och utöver detta
kan jag berätta
att i Varberg bor en get
det kanske han inte vet
- - - - - - - - - - -
Källor:
- Följ med till Varberg, Jorma Korhonen, 2006
- Hallands kvinnokraft, Anna Pia Åhslund, Birgitta Tingdal, Inger Skantze-Ärlemalm, Ingrid Höglind, Mymmel Blomberg, 2012
- Hundra år av nöjen, Lennart Hjelmstedt, Ronald Johansson, 2016
- Hus och människor i 1800-talets Varberg, Alva Petersson, 2000
- Känt och okänt om Varberg, Henrik Jern, 1989
- Småstycken om Varberg, Lennart Hjelmstedt, Ronald Johansson, 2014
- Vandringar i Varberg – Stadshistoria kring miljöer och människor, Henrik Jern, 1983
- Varberg calling for peace, Varbergs kommun, 2016
- Varberg – förr och nu, Peter Börjesson, 2005
- Varberg – stad vid Västerhavet, Bengt-Arne Person, 1995
- Varberg, Roger Persson, Dick Harrison, Ulf Rathsman, 2013
- Norra Hallands Tidning Vestkusten, bl a datumen 7/3 1891, 15/4 1891, 10/7 1903, 22/9 1919 och 22/4 1931
- Varbergsposten 20/11 1901
- www.abandowest.wordpress.com (historik kaféer)
- kundftp.datahalland.se/kulturmiljö (historik torget)
- docplayer.se/8196373-per-jernevad (historik teatern)
- morfar (eller om det var farfar) vid Brunnsparken med ett barnbarn i handen
- - - - - - - - - - -
Alla personer som nämns i texten om kyrkan är autentiska och levde i Varberg vid den tiden. Om de alla besökte kyrkan denna dag går inte att säga, förstås, men varför inte? Återinvigningen var en stor händelse och kyrkan var fullsatt.
- - - - - - - - - - - -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar