Eckert, Morson och Sondelaar

De tre ryttarna kom sakta ridande uppför gatan. Underligt stilla var det i staden, tänkte Eckert, den första av dem, här borde vara liv och rörelse, folk som gick in och ut ur saloonen, handelsmän på genomfärd, föräldrar som ropade på sina barn, en drös med cowboys förstås. Men inte en människa. Inte ett ljud.

På led red de, efter varann, inte bredvid, som folk gör när de vill prata under färden. Även de tre ryttarna själva var tysta. När de rundade sista kröken före saloonen glittrade solen till i revolvrarna som gungade på deras höfter.

Ryktet om oss har förekommit oss, även här, tänkte den mellersta ryttaren i den lilla kolonnen, Morson, och vred sitt kortsnaggade huvud lite uppåt och kikade mot fönsterraderna.

Den siste ryttaren, Sondelaar, verkade yngst av dem, var kortast i alla fall, en tändsticka vippade mellan tänderna. Satt lite snett i sadeln, som om blicken skulle kunna svepa lika mycket bakåt som framåt.

De gjorde halt utanför saloonen och steg av, Eckert först. Hästarna band de snabbt och löst vid tömbommen. Så stod de stilla och lyssnade, tittade mot svängdörren till saloonen. Det var som om dammet och tystnaden mycket väl visste att här kom tre som levde på sina revolvrar, tre av de mest omtalade i den här delen av landet.

Eckert var den längste, bar håret långt, som Bill Cody på sin tid. En av hästarna gnäggade bakom dem, lågt som för att inte väcka tystnaden. Mjukt och ledigt utan att se sig om gick de tre nu in i saloonen. Eckert först. Sedan Morson. Och till sist Sondelaar.

Därinne var det tomt. Nästan. Bartendern var kvar, en stor grov karl med polisonger, tittade ängsligt upp. Va … vad vill ni? frågade han med spänd röst.

Eckert log stort och svarade: ”en sexa Daniel´s kunde sitta fint”.
En öronbedövande smäll skakade plötsligt rummet, slet sönder tystnaden och ekade vidare över stan.

Eckert böjde sig över spottkoppen, prickade den med en fin brun tobaksstråle.

Sondelaar knäppte bort en tändsticka och satte en ny i munnen, rättade till en ostyrig lock i den blonda kalufsen. ”Högra?”

”Vänstra”, svarade Morson och höll en rykande revolver stadigt mot bartendern, som med vänstra handen sakta lade ner ett gevär på bardisken. Hans vänstra polisong saknades, annars var han helt oskadd, gick på ostadiga ben ut ur saloonen, stelt som i chock.

”Synd att han var tvungen att gå. Ja, när vi ändå är här, kan vi ju ta den där sexan”, sa Eckert, slog upp tre stadiga glas, som de tre tömde på stående fot där de stod i den tomma saloonen i denna folkrika men spöklikt tysta stad. Deras ryktbarhet skulle efter denna dag knappast bli mindre.

Så nickade de till varandra och anträdde färden ut i den tryckande spökstaden igen. I samma tågordning som när de kom in. Först Monica Eckert. Sedan Linda Morson. Och till sist Patricia Sondelaar.