Min människa

Det finns så många utslitna ord för det där, så vi kan väl helt enkelt säga bensin. Bensin som får barn att rulla och gå. Den bensinen blev jag inte tankad med.
Det fanns väl inget i pumpen, eller det var hål i den, eller det fanns inga händer från mamma eller pappa att hålla i nån pump.

Men inom mitt skal kunde jag ta hjälp av två änglar, Fan och Tasi. Med hjälp av de två byggde jag upp en sanning där bensin fanns i pumpen och det fanns inget hål i den och mamma och pappa höll båda i pumpen.
I bubblan tog jag in hela familjen, mamma, pappa, mina två systrar och mig. Och för säkerhets skull också vår katt Mitzi. Jag hämtade min näring ur den stoltheten. Jag kan inte minnas en enda sekund av något annat än denna stolthet för en familj, som egentligen inte ens fanns.

Så åkte pappa till Göteborg och bodde där, för jobbets skull bara, det är ju svårt att få jobb här, och jag tyckte inte för ett ögonblick att det var nåt märkligt med det.
När klasskompisarna på lågstadiet frågade att bor inte din pappa här och är dina föräldrar skilda, oj vilka befängda frågor, var min reaktion, det hajar ni väl att dom inte är, han är ju bara i Göteborg för att det är lättare att få jobb där och så.

När mamma efter ett år satte sig med mig en kväll i vardagsrumssoffan och sa att pappa har inte flyttat för jobbets skull, det är så att vi är skilda, då drogs hela proppen ur och jag rann ut i avloppet till verkligheten, men innan den hann sparka huvudet av mig hann jag dra in skallen till mig, till inom mig, till ett fortsätta-leva-rum som jag hade inom skalet, de där båda änglarna var där, för de kan bara spolas bort om ens huvud sparkas av, och det hade jag ju hunnit dra åt mig precis, och Fan och Tasi gjorde så att jag kunde ha en massa liv helt inom mig, det kunde flöda där inom skalet, inom borgen, jag visste ju, hade ofta tagit in där förut som på hotell, på genomresa. Men nu flyttade jag in.

Min människa grät i mammas famn. Sen frågade min människa ”har du och pappa skilt er?” och mamma nickade. Och en fråga till: ”hur många känner till det här?” Vad hon svarade på det vet jag inte. Men det var den andra viktiga frågan.
Och sen behövdes inga fler. Bara de två frågorna. Och båda rätt konstiga. För vad annat kunde det vara fråga om än skilsmässa? Och vad var det för big deal om andra visste?

Två såna korta frågor med några gråtskvättar emellan från min människa. Och sen var det klart. Vindbryggan uppdragen och jag kunde skicka ut min människa till skolan och allt det där, medan jag själv fanns kvar därinne.
Medan tiden och verkligheten förgäves gick skallgång efter mig därute.

Vrickat värre etcetera medmera osv, jag vet jag vet, och i en sjuhelsikes massa år, dessutom.

Men okrossad.