Det fanns inte bara Shakespeare på Shakespeares tid. London sjöd av ett stort teaterliv i decennierna kring skiftet 1500- och 1600-talet. Vad hette de andra pjäsförfattarna? Vilka påverkades han av? De här tio är värda att nämna, tycker jag.
Thomas Kyd (1558-94). The Spanish Tragedy hette hans mest kända pjäs, om en far som pjäsen igenom planerar att hämnas mordet på sin son. Kyd introducerade "hämnd-tragedin" i teatern. Det finns en pjäs från 1587 som verkar ha varit en tidig version av Hamlet och som är för tidig för att kunna vara författad av Shakespeare. Denna Ur-Hamlet tillskrivs Thomas Kyd, men har gått förlorad.
John Lyly (1554-1606). Skrev sofistikerade komedier på ett sirligt, blommigt språk, ofta framförda på hovet. Hans Endymion är historien om en kärleksaffär mellan en människa och månen.
Christopher Marlowe (1564-93). "Kit" Marlowe kallad. En magnifik poet och var mästare på blankvers, som blev stilbildande som teaterspråk. Shakespeare var till en början mycket influerad av honom. Marlowes pjäser, t ex Tamburlaine, Doctor Faustus och The Jew of Malta, var blodiga saker och tog upp ämnen som tyranni, makt och ondska.
Han dog ung (bara 29 år) i ett krogslagsmål, samma öde som väntade vår egen skald Lasse Lucidor 1674. Om Marlow inte ryckts bort i så unga år tror många att han kunnat bli lika stor som Shakespeare.
Ben Jonson (1574-1637) var en klassicist som strängt höll på regeln om rummets och tidens enhet. Och när rollfigurerna väl etablerats, ändrades inte karaktärerna. Diametralt motsatt hur Shakespeare såg på teater; han körde ofta med scenbyten och rollfigurerna var vandrande konflikter. Jonsons tragedier funkade därför inte men han var en stor komediförfattare.
I The Alchemist är det två svindlare som lurar folk att de kan förvandla metall till guld. Volpone är den rike gamle räven som låtsas ligga för döden för att få fina gåvor från dem som är sugna på att ärva. När Every Man In His Humour hade premiär 1598 spelade Shakespeare en av rollerna.
Jonson är en av den tidens främsta poeter. Hans dikt "Drink to me only with thine eyes" har blivit en älskad sång.
Francis Beaumont (1584-1616) och John Fletcher (1579-1625) arbetade tillsammans som en duo, ungefär som deckarförfattare i dag, och deras pjäser var romantiska komedier. Den bästa är Knight of the Burning Pestle, som har samma tema som Don Quijote. Den boken lär ha skrivits ungefär vid den här tiden. Låter bestickande. Satt Miguel de Cervantes i publiken när pjäsen framfördes?
Thomas Dekker (1570-1632). Också en flyhänt komediförfattare. I The Shoemaker´s Holiday åker den jovialiske skomakaren Simon till London och blir borgmästare. Inga prinsar och riddare och sånt i Dekkers pjäser, han låter vanliga enkla människor komma till tals och skildrar dem med humor och sympati.
John Webster (1580-1638). Räknas som den tidens främste dramatiker inom tragedin, efter Shakespeare. Hans pjäser behandlar mord, galenskap och ondska men Webster lyckas med konststycket att göra det med psykologi och sublim poesi. En känd rad i Duchess of Malfi är när mördaren lutar sig över sitt offer och säger "Cover her face, mine eyes dazzle: she died young".
En lustig sak jag upptäckt: precis den scenen med det citatet lånar Agatha Christie i miss Marples sista fall i "Sleepless murder" från 1976.
Cyril Tourneur (1575-1626). En tragediförfattare med mycket skräck och perversitet i pjäserna, men skicklig. Kan få oss att se ett helt inferno i en enda rad. Hans pjäser heter saker som The Revenger´s Tragedy och The Atheist´s Tragedy.
Thomas Middleton (1570-1627). Hans mästerverk är The Changeling. Handlingen i korthet är att Beatrice-Johanna älskar Alsemero men beordras av sin far att gifta sig med De Piracquo. Hon ger då i uppdrag åt De Flores - som hon avskyr men som hon vet är villig att göra allt för henne - att mörda De Piracquo. Vilket De Flores gör. När Beatrice-Johanna vill betala De Flores för "mission completed" vägrar han ta emot, allt han vill ha är henne. Hon blir chockad och upprörd men under pjäsens gång går det steg för steg upp för henne att mordet gör dem knutna till varandra, det oåterkalleliga dådet har förenat dem till kropp och själ.
Det fanns en generositet hos dramatikerna under den här tiden. Så himla noga var det inte vem som skrev vad. Det var inte bara Beaumont och Fletcher som kompis-skrev. Till och från gjorde många det, hjälpte nån som fastnat, bättrade på, lånade friskt idéer och uppslag från varandra.
I dag tror Shakespearekännare t ex att Fletcher skrev en del av Shakespeares "The Two Noble Kinsmen", i pjäsen "Timon of Athens" syns spår av Middletons pennföring och början av "Pericles" kan ha författats av George Wilkins, som var en annan kollega.
Man kan nästan tänka sig en sån här scen på nån taverna.
Thomas Kyd (1558-94). The Spanish Tragedy hette hans mest kända pjäs, om en far som pjäsen igenom planerar att hämnas mordet på sin son. Kyd introducerade "hämnd-tragedin" i teatern. Det finns en pjäs från 1587 som verkar ha varit en tidig version av Hamlet och som är för tidig för att kunna vara författad av Shakespeare. Denna Ur-Hamlet tillskrivs Thomas Kyd, men har gått förlorad.
John Lyly (1554-1606). Skrev sofistikerade komedier på ett sirligt, blommigt språk, ofta framförda på hovet. Hans Endymion är historien om en kärleksaffär mellan en människa och månen.
Christopher Marlowe (1564-93). "Kit" Marlowe kallad. En magnifik poet och var mästare på blankvers, som blev stilbildande som teaterspråk. Shakespeare var till en början mycket influerad av honom. Marlowes pjäser, t ex Tamburlaine, Doctor Faustus och The Jew of Malta, var blodiga saker och tog upp ämnen som tyranni, makt och ondska.
Han dog ung (bara 29 år) i ett krogslagsmål, samma öde som väntade vår egen skald Lasse Lucidor 1674. Om Marlow inte ryckts bort i så unga år tror många att han kunnat bli lika stor som Shakespeare.
Ben Jonson (1574-1637) var en klassicist som strängt höll på regeln om rummets och tidens enhet. Och när rollfigurerna väl etablerats, ändrades inte karaktärerna. Diametralt motsatt hur Shakespeare såg på teater; han körde ofta med scenbyten och rollfigurerna var vandrande konflikter. Jonsons tragedier funkade därför inte men han var en stor komediförfattare.
I The Alchemist är det två svindlare som lurar folk att de kan förvandla metall till guld. Volpone är den rike gamle räven som låtsas ligga för döden för att få fina gåvor från dem som är sugna på att ärva. När Every Man In His Humour hade premiär 1598 spelade Shakespeare en av rollerna.
Jonson är en av den tidens främsta poeter. Hans dikt "Drink to me only with thine eyes" har blivit en älskad sång.
Francis Beaumont (1584-1616) och John Fletcher (1579-1625) arbetade tillsammans som en duo, ungefär som deckarförfattare i dag, och deras pjäser var romantiska komedier. Den bästa är Knight of the Burning Pestle, som har samma tema som Don Quijote. Den boken lär ha skrivits ungefär vid den här tiden. Låter bestickande. Satt Miguel de Cervantes i publiken när pjäsen framfördes?
Thomas Dekker (1570-1632). Också en flyhänt komediförfattare. I The Shoemaker´s Holiday åker den jovialiske skomakaren Simon till London och blir borgmästare. Inga prinsar och riddare och sånt i Dekkers pjäser, han låter vanliga enkla människor komma till tals och skildrar dem med humor och sympati.
John Webster (1580-1638). Räknas som den tidens främste dramatiker inom tragedin, efter Shakespeare. Hans pjäser behandlar mord, galenskap och ondska men Webster lyckas med konststycket att göra det med psykologi och sublim poesi. En känd rad i Duchess of Malfi är när mördaren lutar sig över sitt offer och säger "Cover her face, mine eyes dazzle: she died young".
En lustig sak jag upptäckt: precis den scenen med det citatet lånar Agatha Christie i miss Marples sista fall i "Sleepless murder" från 1976.
Cyril Tourneur (1575-1626). En tragediförfattare med mycket skräck och perversitet i pjäserna, men skicklig. Kan få oss att se ett helt inferno i en enda rad. Hans pjäser heter saker som The Revenger´s Tragedy och The Atheist´s Tragedy.
Thomas Middleton (1570-1627). Hans mästerverk är The Changeling. Handlingen i korthet är att Beatrice-Johanna älskar Alsemero men beordras av sin far att gifta sig med De Piracquo. Hon ger då i uppdrag åt De Flores - som hon avskyr men som hon vet är villig att göra allt för henne - att mörda De Piracquo. Vilket De Flores gör. När Beatrice-Johanna vill betala De Flores för "mission completed" vägrar han ta emot, allt han vill ha är henne. Hon blir chockad och upprörd men under pjäsens gång går det steg för steg upp för henne att mordet gör dem knutna till varandra, det oåterkalleliga dådet har förenat dem till kropp och själ.
Det fanns en generositet hos dramatikerna under den här tiden. Så himla noga var det inte vem som skrev vad. Det var inte bara Beaumont och Fletcher som kompis-skrev. Till och från gjorde många det, hjälpte nån som fastnat, bättrade på, lånade friskt idéer och uppslag från varandra.
I dag tror Shakespearekännare t ex att Fletcher skrev en del av Shakespeares "The Two Noble Kinsmen", i pjäsen "Timon of Athens" syns spår av Middletons pennföring och början av "Pericles" kan ha författats av George Wilkins, som var en annan kollega.
Man kan nästan tänka sig en sån här scen på nån taverna.
Shakespeare: Nämen, Kit och Ben! Sitter ni här?
Marlow: Tjena, Willy! Ska´ru´nte slå´re ner å ta en mjöd me oss?
Shakespeare: Sorry. Har inte tid. Måste hem och skriva vidare på min nya; "Romeo och Rebecca".
Jonson: Rebecca? Kör du fortfarande med det namnet? Byt! Julia låter mycket bättre!
Shakespeare: Julia? Nja, vet inte. Vill nog behålla den där alliterationen. Jaja, får se hur jag gör. Måste dra nu. Hej på er, killar!
Marlow: No worries. Take care!
Jonson: See you around, Willy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar