Till vänster om miss Sophie sitter Mr Pommeroy (den som alltid vill ha en slurk till), sen är det Admiral von Schneider (han som slår ihop klackarna når han säger Schkål), nästa som betjänten James häller upp till är Sir Toby (med den ljusa rösten) och till sist Mr Winterbottom (med den mörka rösten) på miss Sophies högra sida.
Så speciella namn. Har de funnits i verkligheten? Detta skulle man verkligen vilja gräva lite i. Men det behövs inte, visar det sig. Det har redan nån annan gjort. Den tyske författaren Helmut Grömmer har tagit djupa spadtag i detta persongalleri och i boken ”Miss Sophies älskare” redovisar han sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen:
Miss Sophie bor med sin mor Florence i en gammal herrgård i Cornwall. Fadern greve Lanford hade omkommit i en sprängolycka. Dessförinnan hade han gömt sin förmögenhet i huset, gu’ vet var. Men det gör inte så stor nöd på de två damerna, de har en hushållerska och en trädgårdsmästare. Och betjänten förstås. James. Som i hemlighet hyser varma känslor för Miss Sophie.
När hon fyller 30 år dyker en professor vid Franska konstakademin upp. Mr Pommeroy heter han, och vill att de båda sitter modell för honom. Vilket de båda gör. Varpå Mr Pommeroy blir häftigt förälskad. I mamma Florence. Och hon i honom. Han gör sig hemmastadd på den trivsamma herrgården.
Dock är han redan gift, så Florence sätter in en annons i en tidning och efterlyser en gentleman som herrsällskap. Amiral von Schneider svarar på annonsen och dyker upp iförd vit uniform och förälskar sig. I dottern Miss Sophie. Och hon i honom. Fast han egentligen inte är en riktig amiral utan bara spelar den rollen i en teaterpjäs. Betjänten James är jättesotis men i smyg.
De komplicerade kärleksrelationerna på godset fortsätter med att Mr Pommeroy, som Florence fortsatt umgås med, går upp i rök en dag, men då träder Sir Toby,en kommissarie vid Scotland Yard, in på scenen. För att identifiera ett fynd, som han säger. Han och mamman kommer så väl överens att han bosätter sig på herrgården. Där finns dessutom en generöst tilltagen vinkällare där han kan identifiera många fynd.
Då - pang - omkommer von Schneider i en explosion. Men Miss Sophie tröstas snabbt av en rik, tjock konsthandlare som är där för att inspektera de intressanta etsningarna på godset. Mr Winterbottom. Han friar och hon säger ja. Under förutsättning att han bantar 20 kilo. Han lyckas gå ner, men dagen före bröllopet äter han tre kycklingar och sätter ett ben i halsen och går hädan.
Så blir det till slut den trogne James’ tur. Och Miss Sophie besvarar nu betjäntens känslor, särskilt när han snavar över tigerhuvudet och hittar grevens gömda skatt som hela tiden legat där.
Så går mamma Florence till de sälla jaktmarkerna vid 83 års ålder och Miss Sophie lever lycklig med sin James. Varje år på hennes födelsedag serverar han en middag med de fyra andligen närvarande gästerna: Mr Pommeroy, Admiral von Schneider, Sir Toby och Mr Winterbottom. I den ordningen de dök upp i deras liv.
Så nu vet ni bakgrunden, när ni tittar på det här på nyårsafton.
En annan kul grej jag sett nånstans, är att skådespelaren Freddie Frinton, som spelar den alltmer berusade betjänten i sketchen, är absolutist!
Fast det nämner inte Helmut Grömmer i sin bok, så det är nog inte sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar