En häst som frös

 
Jag tycker om att höra Babbens gotländska, Astrid Lindgrens småländska och Hanna Marklunds norrländska (jag vet att Norrland är halva Sverige, har dock inget bättre ord).

Och allra bäst gillar jag dalmål.

Å hästn frös å kallt hä va
men hä varå allisamma hä si,

som Grop-Per sa i Stinas kök på Hästberg en halvmil söder om Leksand på 1950- 60-talet.

Det heter dalmål för att det talas i Dalarna, men kan också vara för att man åker uppför berg och ner i dalar när man pratar.

Hör själv:

"Å hästn frös" - man går upp på ä:et i häst och ner på ö:et i frös,
sen på samma sätt i "å kallt hä va", upp på kallt och ner på va,
sen ner jättemycket på hä va rå och upp jättemycket på all och rutschkana ner i dalen, isamma hä si.

Så brummade Grop-Per fram denna underbara fras när han pratade om hur han och hans fina Bläsen stretade på i skogarna året runt och jag satt i köket och tog in allt med stora ögon och öron medan humlorna surrade utanför fönstret över den vida hagen där Betty och de andra korna lufsade omkring.

Dialekter är halsband som skimrar kring halsen på varje språk.