Va? Inget körkort?

 
Jag måste erkänna en sak. Jag har inte körkort.
Det är för många en oerhörd sak att höra. Hur kan man bara inte ha körkort!

Det är som att ha ett enda ben, eller två huvuden, eller gå omkring utan kläder på stan.
Inte bara i betraktarens ögon, i mina egna också.

Men man skäms mindre för detta om man pratar om det lite.
Vilket är det jag gör när jag nu skriver detta.

Jag har väl några favoritförklaringar till hur det kommer sig.

För det första hade jag ingen pappa som lät mig övningsköra.
Beroende på att han försvann när jag var 8 år.
Och jag övningskörde aldrig med mamma. Hon hade körkort men ingen bil. 
Den försvann med pappa. Han behövde den i sitt jobb, inte mamma.
Så jag hade aldrig suttit bakom ratten tills jag var i 20-årsåldern.

Då, nånstans i den åldern, började jag i en körskola. Den jag hade som körskollärare  var en gammal racerförare tydligen. "Du kan väl öka farten l-i-t-e. Mopederna behöver väl inte köra om dig i alla fall!."
Han var bara van med elever som redan provkört med sin pappa och bara behövde finslipa det hela lite, inte en elev som gick i körskola för att lära sig köra. Mitt självförtroende sjönk ner i skoskaften och till slut slutade jag förstås i skolan.

Och började aldrig igen.

Men nu förstår jag att jag inte är enbent eller har två huvuden eller går utan kläder på stan.
Jag förstår att jag har två ben, ett huvud och är klädd.

Jag har inte just körkort. Men jag har en massa andra kort.