Poet 1 - när jag gjorde bort mig

I oktober i fjol (den 24, 25 och 29 okt) skrev jag om mina tre gamla husgudar. Poeten, Skalden och Diktaren som talar ur historien till oss, i alla fall till mig. Finns det då inte några nu levande poeter som jag sätter lika högt? Jo, om vi håller oss till de kända så är det tre st.

En av dem är Göran Sonnevi. Jag har så många av hans diktböcker. Diktsamlingar kan man inte kalla det, de är sammanhållna verk. I min ungdom, 20 eller 20+, var han den stora för mig. Det oavslutade språket var höjdarboken, den första av honom som jag läste. Just den har jag inte kvar, glömde den kvar i en taxi för länge sen.

Jag konstruerade små ramsor inom mig, väldigt genanta för mig idag. De var hopplöst fjompiga. Typ: ”sån e du, sån e ja, sån e vi, Göran Pettersson e vi”. Ihopflätande mig med idolen, således.

Sonnevi har så teoretiska utgångspunkter i sina dikter – språkteori, kvantfysik, Mozart, biologisk filosofi - att de egentligen skulle vara obegripliga att läsa. Men hans språk är så oerhört enkelt, syntaxen är lätt som en fjäder. Minns ni Expressen hur de förr körde hårt med att en mening inte fick ha fler än tio ord? Sån är Sonnevis stil. Och hans radbrytningar och mellanslag är obeskrivliga. Jag skulle kunna känna igen en Sonnevitext bara på dem, tror jag.

Men jag har ett mycket obehagligt minne. På en poesifestival råkade jag sitta bredvid honom. Först fattade jag inte det. Sen långsamt gick det upp för mig. En känsla av ”lilla jag, lilla jag, med Fritjof Andersson”. Och när det var mörkt i salongen var jag tvungen att titta direkt på honom. Var det verkligen … Och då tittade han tillbaka på mig, ertappade mig med att sitta och stirra där som ett fån i stolen bredvid, jag kunde ha sjunkit genom jorden, så skämdes jag. I pausen gick han och kom inte tillbaka. Han trodde väl jag var försöksutsläppt från något ställe.

Men jag skäms lite mindre av att nu berätta.

Alltnog.

Hans senaste diktbok, Oceanen, står i min bokhylla. Ett väldigt verk på 420 sidor. Den är som ett hav att hålla i.

De omslutande orden tål att läsa om och om igen. De ord som inleder och som avslutar verket.

Det avslutas med:
Oceanen är i varje ögonblick ny - Kvar står oceanen

Och inleds med:
Varje ord
finns bara
i kärlek

Det förklarar nåt, känner jag. Men förstår inte vad. Så läser jag en gång till och omsluts. Och slutar t o m skämmas för att jag skrämde bort honom från poesifestivalen den där gången.
.