Poet 3 - söderkis och maestro

Även den tredje är en av de erkänt stora poeterna i Sverige. För att inte säga världen. Den ende svenska författaren vars namn ständigt cirkulerar i spekulationerna kring vem som får nobelpriset i litteratur.

Jag läste honom knappt på 1900-talet. År 2000 eller 2001 var jag på en skrivarvecka på Biskops Arnö. En av de andra på kursen var helsåld på Tomas Tranströmer. Jag blev nyfiken och började också läsa honom. Och gör man det är man fast.

Och på 2000-talet har jag sett musikföreställningar till hans ära, jag har suttit en halvmeter från honom när vi båda satt på Söderbokhandeln och lyssnade på en diktuppläsning, jag har sett honom spela ett pianostycke med vänsterhanden och fått stående applåder, det senare dock inte från mig, då jag lustigt nog hade högerhanden obrukbar just då pga mystisk musarm, och ”applåderade” ljudlöst med vänster hand.
Det har blivit mycket Tomas de senaste tio åren.

Vilket rikt författarskap han har! Massor av år – han hyllades nyss på sin 80-årsdag – och samma ruggigt höga kvalitet genom allt. Han är metaforens mästare. Vad som menas med det går inte att förklara, man måste visa. Jag har hans nya ”Dikter och prosa 1954-2004". Jag kan slå upp den på måfå var som helst och ut ramlar guldkorn:

”men reaplanet nigande i sitt dåns kjolar
fick tystnaden på jorden att växa i styrka”

”vi ser nästan lyckliga ut i solen, medan vi förblöder ur
sår som vi inte vet om”

”Och det tomma vänder sitt ansikte till oss
och viskar
Jag är inte tom, jag är öppen”.

"I varje dröm trängs ansikten och kroppar -
de drömda människorna är fler än vi.
Men de tar ingen plats …"

"Vem har adressen?
Vet inte. Men det är dit vi går."

"Alla står i kö hos alla."

I förbigående är han också den erkänt oöverträffade haikudiktaren i svensk lyrik. T ex den här:

"De bruna löven
är lika dyrbara som
Dödahavsrullar."

eller den här:

"Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig."

I min egen diktsamling Kärleken tar för lång tid har jag en dikt som anspelar på en känd dikt av Tomas Tranströmer. Jag skrev då till honom och frågade om han tyckte detta var OK och fick direkt svar från honom med hans samtycke. Min dikt heter Piazza Navona och hans är den fantastiska Romanska bågar. Men jag tänkte inte återge någon av de två här.

Måste låta er njuta av den här i stället, hämtad från "Klanger och spår", 1966.

Sommarslätt

Man har sett så mycket.
Verkligheten har tärt så mycket på en,
men här är sommaren till sist:

en storflygplats – trafikledaren tar ner
lass efter lass med frusna
människor från rymden.

Gräset och blommorna – här landar vi.
Gräset har en grön chef.
Jag anmäler mig.
.