Väl återbördad från kastanjernas och syrenernas Prag lyssnar jag på Spanarna på P1. Det är Gabriella just nu (minns inte hennes efternamn – Ahlström?). Och då tänker jag på det. Precis som jag tänker på det, när jag hör Ingvar Carlsson (det händer fortfarande då och då att han uttalar sig i något).
Deras röster. Att Gabri har en så vacker röst så man nästan glömmer vad hon pratar om. Och att samma glömska inträffar när Ingvar pratar. Men av motsatt skäl.
Väldigt särpräglade röster får mig tänka på själva rösten. Hur den som en flod går genom människan innan den hörs. Hur den korvar sig genom kroppens alla senor, muskler och hålrum och genom själens alla minnen av uppväxt, obändig längtan och nerplöjd skräck. Alltså det som gör oss till människor. Det gemensamma vi har, att vi är unika.
Ljudet av vår röst. Lika unikt som dragen i vårt fotografi. Eller vindlingarna i vårt fingeravtryck. Samma unika drag och vindlingar som avslöjas när vi talar. I en framtid får vi nog röstpass. Alla pass av papper och plast borta. Bara att öppna munnnen och säga nåt, när vi vill passera gränser här i världen.
Så tänker jag här på gränsen mellan april och maj. Den eldiga Valborgsmässoafton, som man frusit in vid en brasa så många gånger.
Vid Valborg finns det liksom ingen hälsning. Julen är god, nyåret gott och påsken glad. Vad önskar man till Valborg? Kanske varm? Why not? En allitteration är alltid en alliteration. Så jag avbloggar april med en tillönskan om en Varm Valborg.
Medan körsbärsträden dagen till ära gör sina fingeravtryck i luften och snöar sin ljusvioletta blom över Kungsträdgården.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar