Poet 2 – han fick fel adress

Samtida poethöjdaren nr 2 kom till mig mycket senare i livet. Läraren på en poesikurs delade ut lite diktböcker helt slumpvis till oss. Den jag fick hette kort och gott Grönskan. Och författaren Lennart Sjögren. Hade aldrig hört talas om honom.

Och jag började läsa. Inte så dumt, tänkte jag direkt. Och upptäckte mer och mer, det här var ju en skatt. Han skrev mycket om djur, han hade en sån klokhet i orden, jag gjorde en massa upptäckter när jag läste honom och han skrev så där lugnt och enkelt. Ungefär så skulle jag vilja beskriva det.

Hans diktsamling Dikter 1982-2004 köpte jag och oj, vilken bok. Omslagsbilden från en av hans egna målningar Sommarvatten. En oerhörd bok. Den blev en favorit. Jag brukade läsa i den ofta när jag var lite, ja helt enkelt deppig. Det gamla ordet hugsvalelse passar bra här. Det fanns motiv och perspektiv jag aldrig mött. En räv som får skabb. Hur det ser ut för fiskarna när man sågar upp en vak. Många fantastiska dikter.

Diktsviten Fågeljägarna har han talat in. Den är urbra att läsa. Och helt fantastisk att lyssna till. Gör man det medan man står och diskar så älskar man att diska.

Jag nämnde det på bloggen i fjol (i inslaget den 30 september) hur vi hamnade på samma diktuppläsning. Bokmässan i Göteborg. Det var ett stort gäng poeter som skulle läsa. Lennart Sjögren och jag råkade hamna i samma pass. Så jag satt och lyssnade när han läste ur en ny samling. Han höll ut boken på rak arm när han läste, väldigt speciellt och coolt, tänkte jag då, men det kanske bara var den där långsyntheten som sätter in på äldre dar.

Och så läste jag ur min Kärleken tar för lång tid. Till min stora glädje satt han kvar då och lyssnade.

På något sätt kom vi sedan i samspråk utanför uppläsningslokalen och jag minns att han sa något om att jag tillhörde den yngre generationen poeter, det är väl en 20 år som skiljer. Och jag gav honom ett ex av min bok och han sa att han ”skulle skicka mig nåt” och jag skrev dit min mailadress i boken.

Det var bara det att det hela var ”surreal but nice” som Hugh Grant sa till Julia Roberts i Notting Hill och i min förvirring skrev jag nog fel mailadress, jag hade bytt adressen precis i den vevan. Så den lyriske jätten av Öland kanske har skickat nån hälsning till mig utan att det gått fram. Klantigt. Men hela mötet var både surreal och nice. Och så nära kom jag ju inte Fröding eller Ferlin.

Det jag skrev här uppe, den där dikten om "hur det ser ut för fiskarna", den finns i Lennart Sjögrens Lövskogselegier från 1982:

Is

Sådana som är intresserade
av att sälja is
samlades förr på sjöarna
med långa sågar.

Det kunde då
när dagen var mycket stilla
höras till dödsriket
hur stycken skars ut av vinterns kött
och fiskarna såg en brunn i solen.
.