Vääälkommen heeem!

Plötsligt bryter planet genom molnen. Ett sus av förväntan stiger från oss alla som står där med näsan tryckta mot Arlandas panoramafönster. Ett sus av ååhhh från våra samfällda strupar när det stora Penn Air – planet taxar in mot oss.

Vi rusar alla ut mot planet, som faktiskt ser ut som en enda stor penna, om man kan tänka sig en penna som är bamsestor och liggande och med vingar på sidorna. Så strömmar alla passagerarna ner för flygplanstrappan. Eller struttar ner så där lite ryckigt, som pennor av alla slag pläga göra vid kroppslig förflyttning.

”Bloggis!” brölar jag. För där ser jag honom, min egen bloggpenna med ett nytt snyggt pennfodral i handen. Vi ger varann en kram. Eller snarare jag klappar honom på huvudknoppen med lillfingret. Och Bloggis låter sig påklappas.

- Välkommen hem, brölar jag lite lägre.
- Tackar, genmäler han och tar av sig sina nya solglasögon.
- Och resan var-
- Fullpackat plan. Hur mycket pennor som helst. Det är ju ett tussilagom tillfälle för alla att återvända nu. Jag såg Blondin-Bellas och Gardells och Schylmans pennor och-
- Vafalls! Dom! Men dom är ju i tjänst för fullt och skriver och har sig vet ja.
- Bah! Har du aldrig hört talas om spökskrivare?

Jag vet inte vad han dillar om nu. Men det är roligt att ha honom tillbaka. Högerhanden har varit lite rastlös de senaste veckorna när tussilagon nästan nästan hade siktats i dikesrenarna.
Bloggis ser utvilad ut. Ser närapå ut som om han hade fått vingar där vid axlarna, några små bulor i alla fall. Jag tittar närmre. Men det är ju-

- Kurre och Åsa, välkomna hem, ni också, brölar jag.

Men de rör sig inte.

De sover.
.