Att våga Pernod

Såg på TV. Det var en sån kväll.

Rapport. Och det som jag minns var ”halvkylingar”. De lär barnen gammelskelleftemål och namnet för barn var ”halvkylingar”. Jag studsade till. Det var ju nästan samma som på dalmål där man säger ”kylar” (med k-ljud, inte tje-ljud) om barn.
Mystiskt. Jag trodde det var långt mellan Leksand och Skellefteå.

Sen lovade de regn i morgon. Lovade är ett roligt ord här. Min oljerock med stor ficka som en känguru kommer att sitta fint.

Vägen delade sig kl 8. Till vänster Dialektmysterier. Till höger Svensk Mästerkock. Jag har ett starkt intresse för språk och dialekter. Och ett mycket svagare för matlagning. Så vad tror ni jag valde? Jo, matlagningen. För att jag börjar få så svårt för Fredrik Lindström. Alla de där ökenorden eehhh som han kör med och hans pompösa ego.

Så det blev matlagningsprogrammet. För där var det final. Mellan den korta ljusa 25-åriga butikschefen Josephine och den långa mörka 35-åriga översättaren Sigrid. Ett program som hade allt i spänning.

Först skulle de laga till vildand. Vildand? Finns det i sinnevärlden utanför Ibsens pjäs? Tydligen. ”Som en svart kyckling”, sa Sigrid. ”Blää, den här omgången vinner Sigrid”, sa Josephine. Och det gjorde Sigrid. Men inte med så mycket som var väntat. Så spänningen fanns kvar till omgång 2.

En bouillabaisse som Leif Mannerström gjort och som de två skulle tävla i. Inte i att stava rätten, det hade nog räckt, men i att känna igen ingredienserna. Det fanns femton sådana. De var båda två kusligt skickliga och prickade in lök och kryddor och grönsaker etc, men Sigrid var några strån vassare. Det var nog här hon vann tävlingen och mer precist när hon sa ”Pernod”. Hur vågade hon gissa på något så udda, man såg hur Josephine drog in andan när Sigrid sa sitt Pernod utan ett enda darr på rösten, men chansen, eller rättare sagt modet, gick hem. En lite skvätt Pernod simmade lättjefullt omkring i grytan.

Och i den avslutande omgång 3 kunde aldrig Josephine komma ikapp. "Vajert, Sigrid verkar jättenervös", sa Josephine. "Åh, vad nervös jag är men jag får satsa allt", sa Sigrid. Och med några poäng till godo vann hon. Trots att Mannerström tyckte att Josephine skulle kunna uppträda i parkerna med sin rödvinssås.

Rätt kvinna vann, dvs Sigrid som jag hejade på, att koncentrera sig på vad man ska göra och inte på motståndaren betalade sig och finalen var jättebra, en riktig cliffhanger. Fast det alltså bara handlade om att laga mat.

Men en fördel finns med att programmet nu är slut. Man slipper se Per Morberg med flottigt hår sticka ner ett stort finger i deltagarnas grytor och slicka av.

Det skulle inte ens halvkylingar drömma om att göra.
.