En enda naken glödlampa i taket. Råttor pilade över det kala cementgolvet. Bloggpennan satt upprätt på en enkel pinnstol – jag höll på att säga pennstol. ”Så, Bloggis, jag hör att du tänker dig ut på en liten … ska vi säga … resa”, började jag förhöret med olycksbådande stämma.
”Ja”, sa, Bloggpennan, ”jag åker på min vanliga resa till-”
”Åhå”, avbröt jag, ”din VANLIGA resa … jag förstår”. Lent, isande lent, föll mina ord. Mina klackar ekade mot de drypande väggarna där jag stegade framför förhörsoffret. Bloggpennan torkade svetten ur pannan – jag höll på att säga pennan.
”Men jag kommer tillbaka så fort våren är här”, sa han, ”och jag tar med mig deras godaste vaniljglass till dig”.
Mina klackar slutade eka. Jag avbröt mig mitt i steget.
”Och Pennsylvania lär ha den bästa vaniljglassen i hela landet”, fortsatte han. ”För att inte tala om deras pennfodral”, tillade han.
”Strunt i fodralen. Menar du glass på riktig vanilj? Med frasiga rån? Och kanske Zabaione också?”
”Visst”, sa Bloggpennan, ”garanterat äkta och hemgjord. De har fantastisk Strachiatella också-”
”Min käre herr Penna, självklart ska ni åka dit! Låt inte mig hindra, för all del. Och våren är här innan man hinner säga blogspot-punkt-com”.
Jag lade landsfaderligt min arm om honom (ja kanske mitt pekfinger mera), kristallkronan lyste ner på oss med sitt varma sken, småfåglarna kvittrade och en munter brasa sprakade i öppna spisen.
”Tänk, vaniljglass med rån”, sa jag.
”Tänk, det senaste i pennfodral”, sa Bloggis.
Och i cyberrymden är han redan på väg. Men vi ser honom åter så fort den första tussilagon rister sitt rufsiga huvud i diket här hemma, så fort det första vårskriket rullar över bergen, ja till och med innan man hinner säga blogspot-punkt-com.
Nån gång i mars alltså.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar