En säck under

Jag är i källaren igen för att lägga tillbaka det där häftet "Jullekar och visor" och då faller min blick på ett gammalt tidningsurklipp. Det är antagligen från DN, Namn & Nytt-sidan, författaren är Lotta Olsson. Rubriken ”Nutid är bäst. Efteråt.” Vilken rubrik!
Och en bild, urtavlor som singlar runt i rymden, en text under bilden: ”På en sekund har allt hänt.”

Nåt sånt måste jag ju bara läsa.

Först står det lite om att vi uppfattar tiden olika som gamla och unga, tiden går olika fort. Det håller man ju med om.

Sen går artikeln över till att prata om det euforiska ögonblicket då man står på toppen av Mount Everest, att det då bara är jobbigt. Det euforiska kommer sekunden efteråt – ”livskänslan är som starkast när man tänker tillbaka efteråt”. Det håller man också med om. Den hemska tiden lumpen som är så rolig när man berättar om den. Eller kon som man uppskattar bäst när båset är tomt.

Men så klipper artikeln till med slutklämmen:
"Eller också är det som hunden Joshua tror i Clifford Simaks Science fiction-bok Websters Värld: vi rör oss inte genom tiden, vi färdas inneslutna i en och samma sekund hela livet. Världen en sekund bakom oss är en annan värld i en oändlig räcka stillastående världar. Som en film som uppfattas som rörlig fastän den består av ett antal stillbilder. Det är därför vi betraktar våra minnen utifrån, oförstående. Vi var aldrig med då. Vi är bara med nu. I en sekund som blir allt kortare."

Hjälp, tänker jag, de slutorden tar stryptag på mig, den bloggande resenären i min egen ofattbara existens, innesluten som i en behållare av sekunder och magi, hela tiden en sekund efter mig själv ...

Och runtomkring mig totalt mörker! Som en kolsäck! Blint famlar jag …

Så märker jag att jag är kvar i källaren och ljuset har slocknat. Jag tänder ljuset stilla och smyger snopet tillbaka uppför trapporna igen.

Vilka konstiga saker man hittar i källaren! Nu vet jag inte om jag vågar gå tillbaka dit mer.
.