Pappa var

helt oteknisk, sa han. Sa att han inte kunde skruva i en glödlampa en gång.

Eftersom han försvann från familjen när jag var omkring 8 år, måtte jag ha varit en liten kille när jag hörde det.

Så jag tog det bokstavligt.

Orkade han inte hålla i den? Men den var ju så lätt. Nåt sånt kunde det inte vara.
För krångligt att hålla i den och skruva samtidigt? Nej, jag hade ju sett hur han rakade sig, på det där gamla sättet med rakhyvel, utan att skära halsen av sig, så tekniken kunde det inte heller vara.
Hade han svårt att kliva upp på stegen för att nå? Men det kunde ju till och med jag, som var en tvärhand hög.
Hittade inte stegen? Jo, den fanns bara på ett och samma ställe.
Svårt att välja rätt bland bland alla glödlampor och Led, halogen, klotlampor osv? Nej, inget svårt. På den här tiden fanns det bara två sorter. Stora som var 60 watt till sånt som var stort som tak och golv, små som var 40 watt till allt annat. Omöjligt att ta fel.

Ändå kunde han inte skruva i en glödlampa. Sa han. Varför sa han så? Nu när jag inte längre är en tvärhand hög, tror jag nog att det var hans sätt … tja … att skydda sig.

Om han gick bet på något knepigare, som att programmera videon, kunde han säga, ja det var ju inte så konstigt att det här inte gick, sa jag inte kanske att jag inte ens kan skruva i en glödlampa?

Om han klarade att programmera videon, var det bara att kamma in det stolta ögonblicket, utsagan om glödlampan behövde han inte, jahapp så var det kirrat, nåt mer ni behöver få fixat?

Fast, en videoprogrammering hade förstås varit en särskild bedrift, eftersom det inte fanns på den här tiden. Teve hade vi dock. Även om det skrevs TV. Lassie det första jag minns att jag såg på den. Och en bil hade vi. Pappa hade parkerat den längst ner i backen på Holbergsgatan i utrymmet utanför den lilla Pressbyrån. Bilen skulle tvättas. Jag bar ner hink för hink nerför backen, stånkande och grimaserande för att inte spilla några dyrbara droppar vatten, ner till pappa där han stod och tvättade bilen med svamp och bilschampoo. För det kunde han. Inga glödlampor var ju inblandade.

Såklart vi hade en bil förresten. Vi hade ju teve och den måste ha kommit hem på något sätt. Och i de faggorna måtte han ha försvunnit från familjen. Köpte bil, köpte teve, försvann. I den ordningen. Att han försvann gjorde jag inte en så stor affär av. Han hade ju bara flyttat till Göteborg, därför att det fanns mer jobb för honom därnere. Jag gick visslande vidare i mitt liv ända tills den dagen då mamma berättade att jo det var ju inte det där med jobb utan det är på det viset att pappa och jag har …

Sanningen kan krossa en människa lekande lätt om människan lever med täckande bulliga skydd omkring sig som är byggda av lögn. Och det underlättar om människan är en tvärhand hög.

Det finns för mig ett före och ett efter det samtalet med mamma. Efter - då fanns inget är med pappa, bara ett var, ett dunkel som slutit sig omkring honom. Och kastade in mig i ett nystan av smärtsamma obegripligheter. 

Men nuförtiden kan jag följa gångarna i nystanet. Ända fram tills det inte är var utan är, lite grand i alla fall, en liten stund så där. Jag går bara upp på en stege och skruvar i ett blogginlägg. Som lyser ett tag.

.