Vresbok

Apropå vedträ så har jag ett favoritträd. Det är en vresbok som finns i Norrvikens Trädgårdar utanför Båstad.

Man kommer dit som i en trollskog via blodrönnar, förbi rödekar, under popplar och över mattor av harsyra. På fem klippblock över den lilla strömmen går man och så är man där.

Det är väldigt konstigt, för först ser man den inte. En gren skymmer, som man först måste gå förbi. Tills man ser att grenen är en del av trädet.

Du tror alltid att det är flera träd, men det är en. De går samman till en, som till ett hjärta i mitten. Ett trädhjärta.

Titta på den. Mitt framför, under och omsluten av den är du. Samtidigt. Och kan du tänka dig den första explosionen av växt som måtte ha kommit från växthjärtat, trycket ut av grenar i fyra väderstreck? Sju grenar först. Och ur dessa ursprungliga sju, explosionen av nya grenar ut, knotor som pumpar iväg åt alla håll, knutar in sig och grenspränger sig om varandra i knutiga armbågar och lummebohuven.

Klicka på bilden så ser du hur jag menar. Här snackar vi träd. Den gör konster också, vresboken. Detta bläckfiskträd med grenar av ton som hänger i luften utom kejsargrenen som du inte ser på bilden. Den går ÖVER kameran och bakom dig dyker den lång och tung ner i marken, sen upp och fortsätter ner i marken och upp i luften igen som ett träd som går upp och tillbaka i sig själv.

Norrvikens Trädgårdar, som detta trädens träd står i, är hotat till sin existens. Förståss. Vad är inte utrotningshotat? Allt magnifikt trotsar alla krassa hot genom att vara magnifika. Som tigern. Som alla i arabvåren som slåss för sina liv. Som detta träd som inte är ett träd som är ett träd.

Den ser olika ut från olika håll, den här vresiga boken med miljoner blad. En knytnäve kanske. Eller en rynkig kyss. Ditt nervsystem av blad och styrka och jordighet, tårarna samlade och knutna till ett hav av träd.
.