I dag för 36 år sedan gick John Lennon ur tiden.
Själva det ögonblicket är inget att fästa sig vid, tycker jag. Inte upprepa vad som hände och varför och vem som gjorde det.
Viktigare är det som hände i 40 år dessförinnan. Då han levde. För han föddes 1940 har jag för mig. Jag hade tre stora förebilder i poplyriken. En var Paul Simon. En annan får årets nobelpris i litteratur nu i december. Och den tredje var John Lennon.
Den av alla John Lennons låtar som han satte högst, från Beatlestiden, var Strawberry Fields Forever. När den kom i december 1966 slog den ned som en bomb i popen. Jag var helt tagen. Hur kan man skriva och spela in så här? Den liknade ingenting annat jag hört, drömsk, glidande, nya harmonier. Det var den första poplåten som inte låter sig spelas live. Den skapades helt i en studio och kan inte upprepas. En resa in i Johns inre rymd, där bland annat minnen från barndomen seglade omkring.
Strawberry Field hette en uppfostringsanstalt för föräldralösa som Frälsningsarmén drev. Den låg precis runt hörnet från Johns barndomshem i Woolton, en liten förort till Liverpool. Han brukade leka med sina kompisar Pete, Ivan och Nigel i trädgården mellan hemmet och Strawberry Field.
I närheten fanns också Calderstones Park. Dit skulle han varje sommar när det var trädgårdsfest där och Frälsningsarmén spelade. Hans moster berättade:
”As soon as we could hear the Salvation Army band starting, John would jump up and down shouting, 'Mimi, come on. We're going to be late.”
Hans föräldrar skilde sig när han var liten och han växte upp med sin moster Mimi. Jag kände igen mig i det där. Identifierade mig lite med John Lennon. Fast vi gick två skilda vägar. Jag bearbetade mitt inåt, han utåt. Han lärde sig förstås att spela gitarr lite bättre än jag, och sjunga, och revolutionera popvärlden och hela 60-talet och såna saker. Men jag kan i alla fall mina 4-5 gitarrackord från den tiden. Nu när jag blivit pancho kanske jag kan lära mig ett sjätte.
En kul grej är också Lennons näsa. Jag hade såna där markerade näsvingar, som jag hade komplex för. Nu som vuxen kan man förstås undra hur man kan lyckas med att ha komplex för en sån sak, men det hade jag, tyckte det såg hemskt ut. Pappa hade det också. Och det var nästan det första jag lade märke till med John Lennon. Han hade ju också markerade näsvingar! Ja, mer än jag!
Jag satt hemma hos Anna, en killkompis som inte hette så, men kallades. När han lade på Seargent Pepper-LPn på skivtallriken när den var helt nyutkommen, vilken enorm känsla. Det där myllret av människor på framsidan och helt röd på baksidan med alla texter, den första LPn i pophistorien som hade det. Den unga tonåring som var jag älskade detta och sög i mig det, lyckan att se texten samtidigt som man lyssnade. Om och om igen spelade vi den.
Det var egentligen meningen att Strawberry Fields Forever skulle var med på Seargent Pepper, men så blev det inte, den gavs ut som EP i stället, dvs en mindre skiva med en låt på varje sida. Och hamnade förstås etta på alla topplistorna i hela världen. Den andra låten på EPn var en lika legendarisk låt: Penny Lane. Som var Paul McCartneys djupdykning i barndomens Liverpool.
Nu när jag tänker på det, skulle jag skriva egna texter till de här låtarna. I så fall skulle Penny Lane handla om Blackeberg och Strawberry Fields Forever om Hästberg.
I alla fall så var de här två ett formidabelt popteam. Även om John hade den större dragningskraften för mig, för han hade ju den där hesa hetsiga rösten och mer knepiga texter än Paul. Och en näsa med markerade näsvingar.
Själva det ögonblicket är inget att fästa sig vid, tycker jag. Inte upprepa vad som hände och varför och vem som gjorde det.
Viktigare är det som hände i 40 år dessförinnan. Då han levde. För han föddes 1940 har jag för mig. Jag hade tre stora förebilder i poplyriken. En var Paul Simon. En annan får årets nobelpris i litteratur nu i december. Och den tredje var John Lennon.
Den av alla John Lennons låtar som han satte högst, från Beatlestiden, var Strawberry Fields Forever. När den kom i december 1966 slog den ned som en bomb i popen. Jag var helt tagen. Hur kan man skriva och spela in så här? Den liknade ingenting annat jag hört, drömsk, glidande, nya harmonier. Det var den första poplåten som inte låter sig spelas live. Den skapades helt i en studio och kan inte upprepas. En resa in i Johns inre rymd, där bland annat minnen från barndomen seglade omkring.
Strawberry Field hette en uppfostringsanstalt för föräldralösa som Frälsningsarmén drev. Den låg precis runt hörnet från Johns barndomshem i Woolton, en liten förort till Liverpool. Han brukade leka med sina kompisar Pete, Ivan och Nigel i trädgården mellan hemmet och Strawberry Field.
I närheten fanns också Calderstones Park. Dit skulle han varje sommar när det var trädgårdsfest där och Frälsningsarmén spelade. Hans moster berättade:
”As soon as we could hear the Salvation Army band starting, John would jump up and down shouting, 'Mimi, come on. We're going to be late.”
Hans föräldrar skilde sig när han var liten och han växte upp med sin moster Mimi. Jag kände igen mig i det där. Identifierade mig lite med John Lennon. Fast vi gick två skilda vägar. Jag bearbetade mitt inåt, han utåt. Han lärde sig förstås att spela gitarr lite bättre än jag, och sjunga, och revolutionera popvärlden och hela 60-talet och såna saker. Men jag kan i alla fall mina 4-5 gitarrackord från den tiden. Nu när jag blivit pancho kanske jag kan lära mig ett sjätte.
En kul grej är också Lennons näsa. Jag hade såna där markerade näsvingar, som jag hade komplex för. Nu som vuxen kan man förstås undra hur man kan lyckas med att ha komplex för en sån sak, men det hade jag, tyckte det såg hemskt ut. Pappa hade det också. Och det var nästan det första jag lade märke till med John Lennon. Han hade ju också markerade näsvingar! Ja, mer än jag!
Jag satt hemma hos Anna, en killkompis som inte hette så, men kallades. När han lade på Seargent Pepper-LPn på skivtallriken när den var helt nyutkommen, vilken enorm känsla. Det där myllret av människor på framsidan och helt röd på baksidan med alla texter, den första LPn i pophistorien som hade det. Den unga tonåring som var jag älskade detta och sög i mig det, lyckan att se texten samtidigt som man lyssnade. Om och om igen spelade vi den.
Det var egentligen meningen att Strawberry Fields Forever skulle var med på Seargent Pepper, men så blev det inte, den gavs ut som EP i stället, dvs en mindre skiva med en låt på varje sida. Och hamnade förstås etta på alla topplistorna i hela världen. Den andra låten på EPn var en lika legendarisk låt: Penny Lane. Som var Paul McCartneys djupdykning i barndomens Liverpool.
Nu när jag tänker på det, skulle jag skriva egna texter till de här låtarna. I så fall skulle Penny Lane handla om Blackeberg och Strawberry Fields Forever om Hästberg.
I alla fall så var de här två ett formidabelt popteam. Även om John hade den större dragningskraften för mig, för han hade ju den där hesa hetsiga rösten och mer knepiga texter än Paul. Och en näsa med markerade näsvingar.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar