Lucia igår. Som nybliven helpensionär sedan en och en halv månad kunde jag se Luciasången på teve, det där programmet som sänds i ottan. Kl 7 på morgonen började det. Just det! Det var ju från Varberg i år! Som inbiten Varbergbo skrockade jag fryntligt ehurusum jag åsåg Varbergs fästning där barn jag lekt.
Nåja, det var i alla fall i december i fjol vi flyttade hit. Och i fästningen har man ju varit många gånger, på museet och i caféet. Så fint filmat det var! Mörka stenlagda gångar, stämningsfullt. Och fästningen från panoramavinkel med den arla morgonhimlen i bakgrunden, vackert, såg nästan ut som en borg från medeltiden. Vilket den också är, slår det mig. Det enda som fattades var väl snön. Men för att få sådan får man väl bege sig en 60 mil norrut i detta avlånga land.
En välregisserad Luciashow. Nioklassare från en skola i närheten stod för skönsången, det var bara några få hel- och halvproffs med, särskilt musikanterna. Bland proffsen märktes den unge Oscar Zia. I ett starkt nummer sjöng han luciasången på italienska.
Sul mare luccica l´astro d´argento …
Så vackert sjöng Oscar Zia att tårar måtte ha stigit i ögonen på den där skepparen med slupen när han angjorde Neapels kaj, där den lilla halvön Santa Lucia sköt ut i Neapelbukten badande i silvret från himlens stjärnor. Så som legenden lyder om hur denna sång ursprungligen kom till.
Och kören med nioklassarna klarade med den äran alla fjät och varje stuva. En konstighet i hur de sjöng noterade jag dock. I varje refräng, innan de kom till ”Tänd dina vita ljus, Sankta Lucia” sjöng de ”Drömmar med vingesus, under oss zia”. De sjöng under oss, alltså. Men Oscar stod ju där bredvid dem! Höggradigt konstigt, som GW skulle ha sagt.
Den här sånginsatsen från Oscar Zia var i alla fall en riktig höjdare, tycker jag. Hittills har jag annars haft en annan favorit när det gäller luciasång: Kurt Olsson. Alla sånger som han gjorde ihop med damorkestern är evergreens för mig. Kurt Olsson hade en julkalender för en massa år sen. I slutet av varje avsnitt kom hans och damorkesterns inspelning av en jullåt, den 13e ett luciatåg förstås. Hemligheten låg i att han inte sjöng på ett komiskt sätt eller så, utan med fullaste allvar, man såg att han älskade låten. Humor + kärlek = Kurt Olsson.
Bäst var hans tolkning av Bjällerklang. Han och damorkestern på en liten släde sjungandes i rakettempo ”Bjällerklang bjällerklang hördes dingeli dång” hör till mina oförytterliga musikaliska minnen.
Nåja, det var i alla fall i december i fjol vi flyttade hit. Och i fästningen har man ju varit många gånger, på museet och i caféet. Så fint filmat det var! Mörka stenlagda gångar, stämningsfullt. Och fästningen från panoramavinkel med den arla morgonhimlen i bakgrunden, vackert, såg nästan ut som en borg från medeltiden. Vilket den också är, slår det mig. Det enda som fattades var väl snön. Men för att få sådan får man väl bege sig en 60 mil norrut i detta avlånga land.
En välregisserad Luciashow. Nioklassare från en skola i närheten stod för skönsången, det var bara några få hel- och halvproffs med, särskilt musikanterna. Bland proffsen märktes den unge Oscar Zia. I ett starkt nummer sjöng han luciasången på italienska.
Sul mare luccica l´astro d´argento …
Så vackert sjöng Oscar Zia att tårar måtte ha stigit i ögonen på den där skepparen med slupen när han angjorde Neapels kaj, där den lilla halvön Santa Lucia sköt ut i Neapelbukten badande i silvret från himlens stjärnor. Så som legenden lyder om hur denna sång ursprungligen kom till.
Och kören med nioklassarna klarade med den äran alla fjät och varje stuva. En konstighet i hur de sjöng noterade jag dock. I varje refräng, innan de kom till ”Tänd dina vita ljus, Sankta Lucia” sjöng de ”Drömmar med vingesus, under oss zia”. De sjöng under oss, alltså. Men Oscar stod ju där bredvid dem! Höggradigt konstigt, som GW skulle ha sagt.
Den här sånginsatsen från Oscar Zia var i alla fall en riktig höjdare, tycker jag. Hittills har jag annars haft en annan favorit när det gäller luciasång: Kurt Olsson. Alla sånger som han gjorde ihop med damorkestern är evergreens för mig. Kurt Olsson hade en julkalender för en massa år sen. I slutet av varje avsnitt kom hans och damorkesterns inspelning av en jullåt, den 13e ett luciatåg förstås. Hemligheten låg i att han inte sjöng på ett komiskt sätt eller så, utan med fullaste allvar, man såg att han älskade låten. Humor + kärlek = Kurt Olsson.
Bäst var hans tolkning av Bjällerklang. Han och damorkestern på en liten släde sjungandes i rakettempo ”Bjällerklang bjällerklang hördes dingeli dång” hör till mina oförytterliga musikaliska minnen.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar