Vi hade välskrivningskö i skolan. Eller kanske rättstavning var det väl. Alla bildade kö och till slut kom man fram till fröken. Där fick man sin penna. Hon hade dem i nåt särskilt ställ som hon tog fram. Där stod pennorna i givakt i räta rader, varje elev hade sin egen penna med sitt namn ingraverat. I nåt som såg ut som guldskrift. Med högtidligt bultande hjärta tog jag emot den som det stod Göran på.
När alla hade fått sin penna och satt sig, sa fröken ”ta fram er bok i svenska”. Vi tog fram den blåa skrivboken. Tittade på fröken. Väntade. Hon tittade ut över klassen som en dirigent som inväntar rätt tillfälle att dra igång symfonin.
”Ka-lle gick till Skan-sen", sa hon. Sex stavelser, fortsatte hon. Hon upprepade de sex stavelserna långsamt och markerade på handens fingrar. Lydigt ekade vi henne, slog an vänsterhandens fingrar med pennan och ur alla barnamunnar flöt lika långsamt, högt och tydligt samma påstående om denne lille gosse som tydligen begav sig till fots till stadens stora friluftsmuseum. Ka-lle gick till Skan-sen.
Sedan när orkestern taktfast slagit fast denna intro, fortsatte den att medelst raspande blyertspennor fästa densamma på papper. Stilen var inövad, stor och med enorm lutning framåt. Så det tog säkert två rader att plita ner detta i boken.
Om symfonin nu nått sitt slut eller om en fortsättning var att vänta, om detta visste orkesterdiket intet. Alla höll pennan med guldskrift lyftad som en violinstråke eller piccolaflöjt i avvaktan på eventuell fortsättning.
Och där kom den, frökens final. Hon höll upp tre fingrar och sa ”So-len sken”. Räcker nog med ett trefingerslut nu, tänkte hon nog, de fick ju sex fingrar förra gången, kan vara förbi av trötthet nu. ”So-len sken” replikerade klassen triumferande. Slog lätt mot tumme, pekfinger, långfinger med instrumentet och sänkte det sedan mot blåa boken där den åkte sin sirliga bokstavsfärd med starkt framlutad stil tills det sista raspet raspat klart och vi sjönk lyckliga men utpumpade ihop över våra pulpeter.
Inga stormande applåder, men ett kort ”Bra! Då är vi klara!” från fröken, och det var samma sak. Den blå boken lade vi ner i bänken men pennan skulle lämnas tillbaka. Så vi ställde oss och köade för att lämna tillbaka den hos fröken. Som vilken filharmonisk orkester som helst.
En gång hade vi vicke. Ja, flera gånger förstås. Men en vicke som jag minns. Han satte sig i katedern och bad oss ta fram våra skrivböcker. Vi gjorde så och vicken fortsatte. ”Skriv nu: ”Flickan dansade”. Vi väntade på fortsättningen med stavelsefingrarna. Den kom inte.
Vad var det här? En oboist började tveksamt raspet, avbröt sig när ingen annan följde efter, förstafiolerna tittade förbluffade på varann, klarinetterna och fagotterna såg ut som frågetecken, kontrabasen rynkade pannan. Vart tog fingrarna vägen? Hela den genomarbetade orkestreringen av stavelser? Får man inte lära sig någonting på lärarhögskolan nuförtiden? Kaos utbröt i orkestern och flickan påbörjade aldrig sin dans.
Några av 9-10-åringarna i bänkarna försökte förklara situationen för den vikarierande dirigenten, men i tumultet blev saken inte riktigt klarlagd och han dröp skändligen av från katedern och ur klassrummet. Vad som hände med vicken sedan vet jag inte, han kanske omskolade sig till svetsare av korrugerad plåt eller nåt.
När fröken var tillbaka igen så tog hon vid där arbetet låg nedlagt. Hon väntade tills alla var uppmärksamma. Så slog hon an finger efter finger på vänsterhanden och sa långsamt, högt och tydligt ”Fli-ckan dan-sa-de”. Fem stavelser.
Orkestern stämde upp och flickan dansade iväg på viga ben genom klassrummet och ut genom det öppna fönstret och virvlade raspande bort som ett löv över skolgården i det sena 50-talets Södra Ängby.
När alla hade fått sin penna och satt sig, sa fröken ”ta fram er bok i svenska”. Vi tog fram den blåa skrivboken. Tittade på fröken. Väntade. Hon tittade ut över klassen som en dirigent som inväntar rätt tillfälle att dra igång symfonin.
”Ka-lle gick till Skan-sen", sa hon. Sex stavelser, fortsatte hon. Hon upprepade de sex stavelserna långsamt och markerade på handens fingrar. Lydigt ekade vi henne, slog an vänsterhandens fingrar med pennan och ur alla barnamunnar flöt lika långsamt, högt och tydligt samma påstående om denne lille gosse som tydligen begav sig till fots till stadens stora friluftsmuseum. Ka-lle gick till Skan-sen.
Sedan när orkestern taktfast slagit fast denna intro, fortsatte den att medelst raspande blyertspennor fästa densamma på papper. Stilen var inövad, stor och med enorm lutning framåt. Så det tog säkert två rader att plita ner detta i boken.
Om symfonin nu nått sitt slut eller om en fortsättning var att vänta, om detta visste orkesterdiket intet. Alla höll pennan med guldskrift lyftad som en violinstråke eller piccolaflöjt i avvaktan på eventuell fortsättning.
Och där kom den, frökens final. Hon höll upp tre fingrar och sa ”So-len sken”. Räcker nog med ett trefingerslut nu, tänkte hon nog, de fick ju sex fingrar förra gången, kan vara förbi av trötthet nu. ”So-len sken” replikerade klassen triumferande. Slog lätt mot tumme, pekfinger, långfinger med instrumentet och sänkte det sedan mot blåa boken där den åkte sin sirliga bokstavsfärd med starkt framlutad stil tills det sista raspet raspat klart och vi sjönk lyckliga men utpumpade ihop över våra pulpeter.
Inga stormande applåder, men ett kort ”Bra! Då är vi klara!” från fröken, och det var samma sak. Den blå boken lade vi ner i bänken men pennan skulle lämnas tillbaka. Så vi ställde oss och köade för att lämna tillbaka den hos fröken. Som vilken filharmonisk orkester som helst.
En gång hade vi vicke. Ja, flera gånger förstås. Men en vicke som jag minns. Han satte sig i katedern och bad oss ta fram våra skrivböcker. Vi gjorde så och vicken fortsatte. ”Skriv nu: ”Flickan dansade”. Vi väntade på fortsättningen med stavelsefingrarna. Den kom inte.
Vad var det här? En oboist började tveksamt raspet, avbröt sig när ingen annan följde efter, förstafiolerna tittade förbluffade på varann, klarinetterna och fagotterna såg ut som frågetecken, kontrabasen rynkade pannan. Vart tog fingrarna vägen? Hela den genomarbetade orkestreringen av stavelser? Får man inte lära sig någonting på lärarhögskolan nuförtiden? Kaos utbröt i orkestern och flickan påbörjade aldrig sin dans.
Några av 9-10-åringarna i bänkarna försökte förklara situationen för den vikarierande dirigenten, men i tumultet blev saken inte riktigt klarlagd och han dröp skändligen av från katedern och ur klassrummet. Vad som hände med vicken sedan vet jag inte, han kanske omskolade sig till svetsare av korrugerad plåt eller nåt.
När fröken var tillbaka igen så tog hon vid där arbetet låg nedlagt. Hon väntade tills alla var uppmärksamma. Så slog hon an finger efter finger på vänsterhanden och sa långsamt, högt och tydligt ”Fli-ckan dan-sa-de”. Fem stavelser.
Orkestern stämde upp och flickan dansade iväg på viga ben genom klassrummet och ut genom det öppna fönstret och virvlade raspande bort som ett löv över skolgården i det sena 50-talets Södra Ängby.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar