Bara förnamnet

Det finns bara två människor i Sverige som är så kända att det räcker med bara förnamnet. Alla vet vem man menar.

Ungefär som med den här mannen, när det gäller den stora vida världen. Om hans förnamn nämns så är det ju t ex ingen som får för sig att det är Costello man tänker på.

Och här i Sverige har vi två sådana megakändisar. Förnamnsmegisar skulle man kunna kalla dem.

Den första är Carola. Även om det var länge sen hon fick rubriker. Det senaste var väl att hon slängde blomkrukor på allsången på Skansen. Det krävs skandaler för att synas i mediebruset i dag.

Hon var min idol när hon kom fram med ”Främling” och det där. Hennes tolkning av ”O helga natt” var länge en av mina favvisar. Och hon hade ett så intressant tonfall när hon talade, som om hon vore fem år eller pratade med en som var fem år. Det hade jag aldrig hört förr. Stor charmfaktor. I dag är tonfallet mer 40-årigt.

Den andra är Zlatan. Men han är mitt uppe i rubrikgörandet. Zlatan fick guldbollen, men det är en icke-nyhet, han prenumererar ju på den varje år. Nej, snackisen är hans bok. Förlagets propagandamaskin har varit väloljad, i alla sammanhang har den nämnts och småbitar har släppts här och där för att väta aptiten på oss, boken slutsåldes innan den släpptes, nya upplagor utlovas, tryckpressarna går på högvarv etc etc. Snart dyker han väl upp i Babel också. Jättehajp är bara förnamnet.

Och den som läst boken säger gäsp, allt har man hört förr, och han har inte skrivit en rad i den själv, och den är inte ens välskriven. Kejsarens nya kläder.

Kanske Carola skulle skriva en bok hon också? Där finns ju Runars rådjursjakt från sovrumsfönstret. Förutom blomkrukor på allsången.

Men det verkar som om många tror dom är Zlatan eller Carola och använder bara förnamnet i alla sammanhang. Man ringer sin telefonleverantör, elleverantör eller leveransleverantör eller nån annan på –tör, vilken som helst, i något ärende och frågar till sist om namnet på den man pratar med. ”Det är Bosse. Tjing! Ha en bra da´!”

Och när man söker samma person några dagar efteråt: ”Jo, hej, finns det någon Bosse där?”
”Vi har 5 stycken. Vem av dom vill du tala med?”.

Förnamnsfegisar skulle man kunna kalla dem.

Någon sa (var det Ehrenmark?) att man nuförtiden måste vara väldigt nära bekant med en person för att få reda på vad hon eller han heter i efternamn.

Själv heter jag Pettersson Rödholm. Utan bindestreck. Tjing och ha en bra da´!
.