Samlad dalmas

I Leksand säger man gattu för ”gata”.

Den första gata i Leksand som man kommer till när man korsat Dalälven är Norsgattu. Stannar man till vid en bankomat på den gatan så utför man en intressant handling, för ”gattu” är detsamma som uttag, om man läser det baklänges.

På tal om Leksand, hade jag i byn därutanför en barndomskompis med det vidunderliga namnet Sesam Flor. Tänk vilken lycka att få byta till sig ett sånt namn! Det önskade sig ofta den mera klent namnutrustade Nossrettep Narög.

Jag har så länge jag kan minnas haft såna här tvärtom-ögon och läst orden från andra hållet.

Ej att förväxla med att läsa spegelvänt. För då vänder sig varje bokstav om. Nästan hälften av alfabetets bokstäver, 13 st av 28, blir lika om man läser dem baklänges. Det använde sig Agatha Christie av i The Mirror Cracked From Side To Side – det namn som man såg i spegeln blev ett annat.

Som när man ligger på rygg och tittar upp i taket. Och tänker sig att det är golvet man ser, det är i taket man själv är, man tittar ner, inte upp. Gravitationen vänd, bara genom sina ögon.

Namnet vänt i luften innan det når mig via spegeln.

Sånt här fascinerar mig. Som att man utvinner mer av samma sak.
Som att det rasslar dubbelt så mycket ur bankomaten i Leksand.

Det är på något sätt roligare att sitta i en lastnäv i Ömlam än i en väntsal i Malmö.

Ett steg till i detta är palindromen. Hela meningar som är samma åt båda hållen. Klassikern är förstås Ni talar bra latin. Den palindromen är oöverträffad. Min hemsnickrade variant är Alla Karlfeldts dikter: Samlad dalmas. Karlfeldt är förresten onödigt bortglömd. Måste avsluta med en fin dikt av honom.

Sub luna amo.
Mörk är min brud,
brinner i bruna kvällar,
dansar i månglitterskrud,
doftar som nattglim
under en kornblixtsky,
svalkar som morgondaggen,
växlar som nedan och ny.

Sub luna bibo.
Mörkt är mitt öl,
svartmältat korn dess kärna,
skummet som månglittermjöl.
Tankar och löjen
sväva kring kannans rund,
sväva som läderlappar,
sväva som guldlöv i lund.

Sub luna canto.
Mörk är min sång,
suckar som vågor i vassen,
rullar som bränningens gång,
reser sig trotsig,
sjunker tillbaka tung,
ebbar sin tid och flödar,
gammal och kvalfullt ung.

Sub luna vivo.
Mörkt är mitt liv,
ringa och vanligt i öden,
sorger och tidsfördriv.
Gärna jag delar
tingens förgängliga lott,
lycklig att lida och njuta
jordelivets fulla mått.

Sub luna morior.
Mörk är min grav.
Giv mig åt namnlös torva
eller åt vind och hav:
vilan i mullen,
eller ett skärat stoft,
fladdrande som min längtan
fladdrat mot månklara loft.

(Sub luna, ur Hösthorn, 1927, av Erik Axel Karlfeldt)

Det var ju Karlfeldts Fridolin som "talade med bönder på böndernas sätt och med lärde män på latin". Sub luna amo, under månen älskar jag. Så man kunde nog med fog säga till Karlfeldt, denne samlade dalmas: ni talar bra latin.
.