Södra Ängby skolgård

I skolan spelade vi nigger. På mellanstadiet var det väl, framför allt. Ja, namnet tyckte vi inte att det var något konstigt med, visste inte var det kom ifrån. Det hette bara så.
Lika självklart som att hoppa hage hette hoppa hage. Och pingis pingis. Och vaniljglass vaniljglass.

Så fort det ringde för rast sprang vi ut på skolgården och spelade nigger. En jättestor fyrkant uppritad och uppkritad i fyra mindre rutor med en liten cirkel i mitten. Sedan var reglerna ungefär som pingis. Fast med fyra deltagare.

Man servade med bollen i mittcirkeln och till någon av de tre spelarna som stod i de andra rutorna. Slog man ut bollen var man ute. Hann man inte slå bollen när den studsat en gång i ens ruta, var man också ute. Precis som i pingis. Ett genialiskt spel i all sin enkelhet.

När de första två åkt ut blev det final mellan de två som var kvar. Vinnaren fick guld och förloraren silver. Man kunde tävla först till 3 guld eller kanske 5-6 guld beroende på om det var vanlig rast eller frukostrasten, som var längre (och inte inföll på frukosten utan på lunchen och därför kallades frukostrast).
Eller först till t ex 10 poäng, om man räknade guld som 2 poäng, silver som 1.
Boll på linjen gick oftast om, fast ibland räknades det som inne, precis som i tennis. Det var lite olika regler i olika skolor.

Ibland kunde diskussioner bli heta om hur bollen skulle räknas. Det fanns ju inget skolgårds-presidium på övergripande nivå för oss att hänskjuta kvistiga domarfrågor till. Men majoritetsbeslut gick vi oftare på än nävrätten, i alla fall på vår skolgård.
Framför allt gick jag fri från bråk, för jag hade en särställning. Det var min boll vi spelade med. Det var nämligen en idealisk boll för att spela nigger med, lagom stor och med lagom studs.

Ibland spelade vi med bara handen men oftast med en skolbok som racket, för ”med handen” var det risk för att beskyllas för ”fösning” och sådant var strängeligen förbjudet.
Jag hade alltid joggeboken, den var hårdast. Med tiden blev den väldigt ”genomläst”. Jogge-majjen sa en gång till mig ”du var mig en flitig elev, se hur välanvänd din bok är!”
Då log jag i mjugg inombords.

En lektionstimme började alltid på slaget hel timme och varade i tre kvart, sedan en kvart rast, sedan började nästa timme i tre kvart osv. Nästan lika inrutat som niggerrutan på skolgården. Och lätt att minnas. Livet var enkelt: en kvarts niggerspel, sedan tre kvarts väntande i skolbänken på nästa rast, sedan ytterligare en kvarts niggerspel.

Så kom plötsligt den uppskakande upptäckten då fröken på en lektion pratade om USA och rasförtrycket och nämnde att många vita amerikaner bland annat använde skällsord som ”nigger” om svarta amerikaner.

På rasten tittade vi förbluffade på varandra.
- Hörde ni, sa en av oss, att de har tagit vårt spel och använder som skällsord mot folk i Amerika!
- Fast det kanske var ”migger” fröken sa, sa en annan.
- Eller ”nicker”, trodde en tredje.
Men så tystnade vi. För nu var det spännande. Jag hade just skruvat bort Svanis och var i final mot Benke Larsson, en svår uppgift, men jag hade i alla fall silvret i hamn.

Och oskuldsfullheten fortsatte att lysa sitt lätta och bleka sken över Södra Ängby skolgård.
.