Al Capone och rullgardinen

Apropå namn så har jag sex kusiner. Har/hade, vet inte vilket tempus som är det rätta. För fyra av dem är i Amerika. Ja, det var så man kallade USA förr. Amerika. Obekymrad om att kontinenten består av mer än en stat.

Karen och Brian är två av dem, tvillingar. En märklig sak. Inte det där med tvillingar, utan namnen. Mina två svenska kusiner heter nämligen Karin och Björn. En namnkonstighet som förbryllade mig mycket när jag var liten. (En hemlig pakt över Atlanten mellan mostrarna i barnnamnsfrågan?)

Vad som inte var ett dugg konstigt var dock namnen på mina två äldsta kusiner i USA, Rani och Radjer. För så hette de. Rani var den äldste av dem och båda var pojkar. Det var först när jag började skolan och läste mer om Amerika som jag förstod att namnen var lite märkliga, så heter inga amerikaner. Men min amerikanska moster hade dessa fyra barn: Karen och Brian, som man alltid nämnde ihop, för att de var tvillingar, och de två äldre pojkarna Rani och Radjer, som också alltid nämndes ihop.

Det var bara så. Fact of life. Ingen fundering över de konstiga namnen, att de kanske lät mer indiska än engelska eller så. Alla sex namnen lika självklara som att solen gick upp varje morgon när man drog upp rullgardinen.
”Rani och Radjer, kusin Vitamin
hänger och slänger i en rullgardin”, kunde Lennart Hellsing ha nynnat om han varit jag.

Det var så mycket annat med min mors familjs emigration till Chicago när hon var 6 år som var konstigare, så vad folk hette accepterade jag bara. Mycket lite berättades för mig men lite sipprade ut droppvis, som Al Capone och nåt garage med kulhål som min mamma och hennes två systrar hade sett. Och namnet på en gata: Clark Street. Och att familjen emigrerade tillbaka (heter det så?) till Sverige när mamma var 16 år och att mellansystern gifte sig med en amerikan och åkte tillbaka ”over there”.

Inte till Chicago dock, utan till Long Island. Men Amerika var ju Chicago för mig och jag föreställde mig att när de fyra barnen väl anlänt så åkte de på ledigheter till Chicago och besökte Clark Street och det där garaget och att de alla kunde sticka fingrarna i kulhålen. Två små men lika stora för Karen och Brian och två större för Rani och Radjer.

Jag var nog lite stolt över det här. Det var ju definitivt ingen annan i klassen som hade kusiner i Amerika som hette Rani och Radjer och som stuckit fingrarna i Al Capones kulhål.

Jag vet inte när polletten föll ner och fjällen föll från mina ögon (jag har alltid undrat över det uttrycket förresten, har man Kebnekajse på ögonlocken?). Pinsamt lång tid tog det i alla fall för mig att dechiffrera bakåt i tiden min mormors fonetiska amerikanska uttal av Ronnie och Roger.

Mysteriet som aldrig var något mysterium var löst. Måste jag motvilligt medge. Mycket motvilligt. För det lät inte som mina kussar.
Ronnie? Som Ronnie Reagan eller? Och Roger? Som ”jag säger-bara-en-sak-Roger Moore?”

No sir, säger jag på ren svenska. I min rullgardin av kusiner är det evigt bara Rani och Radjer som hänger och slänger. Tillsammans med fyra barn från den där pakten över Atlanten.
.