Om löv och liv

Det var ”Svälta Maja” och ”Svarta Räv”. Eller tvärtom. I alla fall kortspel regniga dagar, i olika tider i mitt liv, som barn eller vuxen. ”Skitgubbe” kunde det heta. Eller ”Plump”.

Oftast hade man dåliga kort, det hörde till. Och då kunde man muttra: ”Ser du dessa vissna löv, vissna löv i handen …”. Det hörde också till.

Och det där citatet som åkte in i kortspelet med den envisaste vind som går att fatta, nämligen humorn, var kommer det citatet ursprungligen från? Jo, ingen mindre än Nils Ferlin.

Om Tomas Tranströmer börjar sitt författarskap (första dikten i första diktsamlingen) med stjärnbilder som stampar i spiltor så börjar Ferlin sitt med vissna löv:

SER DU …

Ser du dessa vissna löv,
vissna löv i vinden -
så är jag ett visset löv,
visset löv i vinden -
Döden skall mej fatta
i sin gamla kratta -
… Åh, jag är väl ännu röd,
ännu röd om kinden -
fast jag är ett visset löv,
visset löv i vinden.

(Nils Ferlin, ur En döddansares visor, 1930)

Musikalitet, rim, bibel, död och människoömhet – Ferlins signum.
I går avled han, fast 50 år sen. Den förste poet jag läste. Den musikaliske, rimmande, bibelkunnige, dödviskande, människoömme poeten. För poet ville han kalla sig. Inte skald eller diktare.

Stavade alltid mej, aldrig mig. Och skrev alltid Kristus, aldrig Jesus. "Guds lille joker" kallade han honom. En joker är alltid bra att ha i ett kortspel, det där kortet som man inte alltid tänker på men som plötsligt finns och ändrar hela spelet.

Som varje odödlig poet upptäcks denne Nils av varje ny generation. Det är det som är det odödliga. Vi krattar i oss liv med hans texter. En omvänd kratta mot hans som vi håller i.

Oavsett om det är någon av hans diktsamlingar vi håller i handen (läs Goggles t ex). Eller om det är kort, över vilka vi belåtet muttrar: ”Ser du dessa vissna löv …”.

Medan regnet smattrar mot fönstren omkring oss och tekannan puttrar på spisen. För det tycker jag det ska göra när man spelar Svarta Räv eller Svälta Maja eller vad det heter. Det hör till.
.