Ya Nan

Röda blommor med gult mitt i, på mörkgröna stänglar som klänger åt vänster och höger, som ville de jubla utanför sin vita målning.

För det är en målning jag betraktar. Inte den du ser här uppe dock. Målningen jag studerar hänger på väggen i restaurangen Golden Duck på Hornsgatan. Och längst till höger på målningen finns en rad kinesiska tecken.

På en impuls frågar jag den unga svenska servitrisen när hon just passerar, om hon vet vad tecknen betyder. Hon kan inte kinesiska, säger hon, men lovar att hämta en som kan.

Ganska snart dyker en äldre kinesiska upp. Jag ställer frågan igen och hon går fram till målningen, pekar och förklarar, medan jag försöker förstå. Hon säger nåt som låter som almanacka. De översta tecknen handlar om datumet tydligen, de mellersta är något jag inte uppfattar och tecknen längst ner är hennes namn.

Så det finns en henne ...
- Vad heter hon? frågar jag.
- Ya Nan, tycker jag att hon svarar.
- Ya Nan, upprepar jag med lite halvt frågande tonfall.

Jag tror jag uppfattat namnet hyfsat riktigt i alla fall och tackar henne.

Episoden över, rätt kort som den var. Men jag får en skön känsla av att ha fått en strimma av inblick i något för mig helt främmande. Och kinesiskan måtte väl ha uppfattat det som rätt kul att ha fått förklara. Inbillar jag mig åtminstone.

Tänk om jag hade jobbat på en restaurang, t ex Gyllene Köttbullen i Nanking eller Shanghai, och en av gästerna hade frågat mig:
- Säg, den där tavlan på väggen, vad betyder de svenska tecknen där till höger?
Och jag svarar som det är:
- Det står "Sången om Elin".
- Song Eno Mei Lin?
- Ja, Sången om Elin. Hon heter så, Elin.
- På så sätt ... så vackert ... Mei Lin.

Han tackar och jag går därifrån. Men innan jag hinner ur hörhåll låter det som om han säger:
- Tänk om jag skulle skriva om Mei Lin i min blogg ...

Fast det där sista är nog bara som jag inbillar mig.
.