Besök i Shakespeare-land 1

Tänk att jag, lilla jag, och Fritjof Andersson. Eller snarare jag, lilla jag och William Shakespeare. Det var förstås stort att vara i Stratford-upon-Avon på ett fyradagarsbesök. Erkännes.

Fast vädergudarna tyckte inte om att jag var där. Regnet öste ner. Inte hela tiden dock. Varannan dag var paraplydag och varannan dag uppehåll, snudd på sol. Det var bra. På paraplydagarna kunde jag smälta det jag upplevde på soldagarna. För det var omtumlande.

Hotellrummet var Macbeth-inrett. Himmelssäng och Banquos vålnad gnisslade i vattenkranen varje gång jag tvättade mig. Och tvätta sig måste man förstås ofta i ett Macbethrum. "Bort, bort, jxvla fläck". Även om det var Lady Macbeth som mest hade det där blodproblemet på händerna. Utanför dörren fanns en mässingskylt med "Double, double toil and trouble, fire burn and cauldron bubble".

Mellan skurarna gick vi ut på stan. Eller byn. En sak med gatorna är att de har väldigt korta namn. Det är Sheep Street, Church Lane, Bridge Street osv. Gatan där han föddes hade det jättelånga namnet Henley Street. Hans hus såg ut precis som på alla bilder jag sett, det där zebrarandiga och med all snickarglädje. Lycklig tog jag bild på bild.

Födelsehuset var omgjort till ett museum nu. Inte på ett töntigt sätt, mer coolt. I en sal fanns två skådisar och de deklamerade gärna monologer, välj vilken ni vill höra! En av dem framförde den där från Köpmannen i Venedig, "If you prick us, do we not bleed?"

Vad vill ni höra mer, frågade de. Och jag tog mod till mig och bad dem ta den där som jag själv kunde utantill, alltså monologen att-vara-eller-inte-vara. Den som jag stått och mumlat så många gånger när jag väntat på bussar och sånt. Och en av dem körde igång direkt. Underbart att höra. Och hur skulle han säga det när han kom till "the native hue of resolution is sicklied over with the pale cast of thought"- Sicklajd eller sicklid? Det har jag alltid undrat över. Han sa "sicklid". Då vet jag det. Ska försöka hålla det i minnet nästa gång jag väntar på en buss.

Kan ni alla monologer utantill från alla pjäserna, frågade någon. Nästan, svarade de. Ibland försökte någon sätta dem på pottkanten med något superovanligt, men det hände ytterligt sällan. De kunde sin Shakespeare.

En av kvällarna gick vi på en föreställning med Royal Shakespeare Company som uppförde King John. En pjäs av Shakespeare alltså, framförd av just det teatersällskapet och i Shakespeares hemstad. Kan det bli bättre? En stor upplevelse för mig. Bara en sån sak som den som spelade kung John, det var en överraskning!

Men nu känner jag att den här bloggen börjar rinna ut, som november ungefär. Fortsättning följer nästa månad. Det vill säga i morgon.