Ute på Jabba Point

Det var en gång en liten huggorm som hette Enoksson. Han var alldeles blå och hade fina stjärtfjädrar. Inte så värst vanligt för huggormar kanske men å andra sidan var det inte så många som hette Enoksson heller, så det kan komma på ett ut.

Hans mamma och pappa sa att han inte fick gå till havet, det är farligt där. Jaha, då var han tvungen att ringla dit för att se själv. Vad var farligt? Vattnet? Nej i vattnet kan man ju simma, märkte han. Det gick bra. Bara vricka sig ljudlöst genom vattnet och ingen som kunde se honom, hans ögon det enda över vattenytan.

En hemlighet som Enoksson hade vara att han tyckte om böcker. Dem kunde han nu ägna sig åt på Jabba Point - en bergsklippa i havsbandet som han hittat redan den första dagen. Där låg han ofta på rygg och solade och kunde samtidigt läsa. Han hade visserligen inte några händer men det vara bara att korva upp halsen i några veck så gick det bra att hålla.

Jabba Point var en idealisk klippa för bokläsning. En utskjutande del över klippan blev som ett litet tak. Om det regnade drog han sig in under skydd med sin bok. Men bara tills solen kom fram igen, då ringlade han tillbaka. Det var för värmens skull. Som alla ormar var Enoksson kallblodig, att tanka solsken var ett måste för honom. Lika viktigt som att läsa en god bok.

Böckerna, ja det blev lite blandad kompott. Här var en med bara ormar i. På bilderna såg han inga som läste böcker, men det fanns några som hette glasögonormar. Ja, då kanske han inte var helt ensam i alla fall. Även om glasögon inte var något han tyckte han behövde. Men han var ju rätt liten än.

Hur fick han tag i böckerna? Köpte han dem? Nej. De fanns i containrar. Folk slängde saker hejvilt. Martinsson, Gordimer och Rosling. Data för dummies, Trädgårds-Nytt och Så klarar du livspusslet. Det var en enkel sak att balansera dem på ryggen när han simmade tillbaka till Jabba.

Han var allätare, läste allt som han tog hem. Han gjorde på det sättet att först läste han boken eller tidskriften. Sen pausade han lite och tänkte på den. Först därefter tog han nästa. Som orm var han van att ligga still och smälta det han konsumerat.

Mamma och pappa hade börjat blekna bort i minnet. Han kände att hemma var här på hans klippa. Och han slapp det tröttsamma väsandet från allehanda släktingar för att hans färg råkade avvika lite. Med en belåten suck fladdrade han lite med fjädrarna längst nere på stjärten, tittade upp i den molnflyende himlen och sträckte sig efter nästa bok.

Med tiden blev Enoksson den mest allmänbildade huggorm någon skådat. Fast det var ju inte så många som skådat honom. Till Jabba Point kom ingen, vilket passade honom fint. Folk som var på väg att lägga till där, ändrade sig gärna när de såg den numera fullvuxna huggormen. Ibland kunde förstås en lunch komma simmande mot klippan och då var det ju bara att hastigt ringla in bakom ryggen på Svea Rikes Lag. Det brukade fungera smaskens.

                                             *

Framförallt var det dock en massa bråte och grejer som med jämna mellanrum sköljde in mot klippan. Flaskor. Cykeldäck. Gummistövlar. Åror. Tomma lådor. Folk slängde ju saker hejvilt. En dag kom det in en nästan ny dator guppande i sin kartong. En laptop hette väl det här. Roligt att se en i verkligheten och inte bara på bild. Var hade han den där som beskrev det här så bra? Enoksson snodde in mellan andra och tredje bokstapeln och kom ut med en volym i munnen. "IT för avancerade, volym VIII". Javisst, den var det. Och de andra sju hade han väl? Jo, han rotade fram dem också.

Det började regna så han drog in allt under taket. Han tittade på vad som låg framför honom. Till höger en kartong med laptop. Till vänster åtta böcker om hur man gör med laptopen. Packa upp ur lådan, ladda med ström, koppla upp sig, ladda ner operativsystem, använda mus, tangentbord, fönster, verktyg, webbläsare, sökmotorer, hemsidor, bloggar, vloggar, appar, mappar och pappar och allt vad det hette.

Kunde man ...? Skulle det gå att ...?

Ja, den första punkten uppackning gick galant. Sen stötte han på problem. Ladda med ström? Han såg sig hjälplöst omkring. Då - woosh - knastrade en blixt över himlen och laptopen laddades med ström! Enoksson visste inte hur det gick till, men han kände igen sitt eget zick-zack-mönster. En hälsning från himlen helt enkelt, tänkte han. Resten av arbetet med laptopen lyckades också, även om det inte gick så där jättefort. Åtta volymer är ju ändå åtta volymer.

Han fick klicka med musen och samtidigt skriva med tangentbordet medan han bläddrade i något kapitel. Tur han hade sina yviga stjärtfjädrar. Annars skulle det inte ha gått. Fler och fler funktioner lärde han sig, mer och mer skicklig blev han. Av bara farten kom han på hur han skulle göra så att laptopen laddade upp sig själv när batteriet sjönk ihop. Bra. För han kunde ju inte räkna med att blixten skulle slå ner hela tiden.

Över Jabba Point seglade fiskmås och labb i vida svängar medan en huggorm låg stilla nere på klippan och tittade in i en laptops ruta av glas.

Enoksson var lycklig. Här fick han användning för alla böcker han läst, alla tankar han tänkt, han förstod vad människorna skrev och gjorde. Det var som att vricka sig ljudlöst genom människornas värld därute och ingen som kunde se honom. Han besökte tidningar, hemsidor, bloggar, facebook, instagram. Vad folk skrev! Vilka bilder de lade ut! Alla människor som älskade varandra och värnade om jorden och alla deras uppmuntrande ord i trådarna överallt.

Han fick ta sig ett dopp. Svalka sig och smälta. Av och an simmade han och ... nej, det var något ...

Uppe vid laptopen igen. Nu såg han bara motsatsen till allt detta! Stora vuxna karlar som gav sig på unga kvinnor med ord som var som spottloskor, kallade dem fruktansvärda saker, hånade deras ursprung och utseende med lögner och hat som om det hade vällt upp ur helvetet självt!

Varför hade han inte sett detta förut? Ser man bara det man själv har lust att se? Hela hans avlånga kropp fylldes av avsky, giftet steg i hans tänder, han ville sänka dem i deras nackar, fylla hela kommentarfältet med samma dynga tillbaka till dessa hatfulla kräk, han skulle kalla dem ...

... så sjönk giftet tillbaka i hans tänder och han gjorde så som han alltid gjort förut. Han smälte.

Och vad hände om han skulle ge efter för sin ilska? Han skulle få hat tillbaka i dessa oändliga trådar och vad gjorde han då? Gav tillbaka med samma valuta? På det här sättet skulle kommentarfälten och människorna som skrev dem bara fyllas med mer och mer hat. Något annat skulle inte hända.
Han smälte, funderade, tänkte på allt han läst i sina böcker. Vad möter man hat med? Vad möter man mörker med? Vad möter man kyla med?

Svaren på de frågorna kunde han direkt. Kärlek, Ljus respektive Värme. Men de är bara ord, tänkte han, tills man tankar ner dem i sin kropp. Otroligt långsamt går det att komma dit. Men så får det bli i alla fall. Det är åt rätt håll.

Och så krälade Enoksson ut igen mot solskenet på Jabba Point. För att tanka ner det där första. Värmen.