Genesis 2.0 - det fjärde quintiliet

(fjärde delen)

Eldkulan stod högt på himlen och det var dallrande varmt. 

Dido strövade i skogen. Vände på huvudet när hon såg något glimma mellan träden och höll på att ramla rakt ner i en grop! Inte nog med det. I botten på gropen låg någon. Tane, skogsherden! Igen! Inget rep fanns den här gången. Dido höll sig då i en rot och hängde ner i gropen, så Tane kunde ta sig upp. Han var ju inte så tung.

- Det är de där rötterna, klagade han och borstade av sig. Så illans lätt att snava.

- Men bra att ha när man ska dra upp folk, sa Dido.

- Du är en listig och modig flicka, du. Och alltid beredd att räcka en hjälpande hand. Eller fot. Vill du önska dig nåt?

- Ja, lite svalka skulle vara bra.

- Jaha. Ja, gå då till din labyrint-vän med de åtta benen, så hjälper han dig.

- Några jättar som jag först ska passera?

- Nejdå. Inget sånt. Några gåtor bara.

Och så blev det. Oraklios, gåtornas beskyddarinna, stod framför Dido i sin långa gröna mantel.

Första gåtan löd ”Hur såg ur-trädet Jades barr och taggar ut? Och varför?”

Dido funderade, tittade upp mot himlen, så vacker världen var. Då kom hon på det. ”Jade hade inga. Den behövde varken bark för att skydda sina grenar eller taggar för att försvara sin frukt”.

Svaret var rätt. Andra och sista gåtan från Oraklios: ”Därborta är en sten, ett ägg och ett gyllene skrin. Du ska skala stenen och hamra med ägget så att det gyllene skrinet öppnar sig. Till din hjälp får du byta skepnad men bara en gång.” 
Dido tänkte att här spelar det ingen roll hur hon förvandlar sig. Så hon bytte skepnad. Inte på sig själv utan mellan föremålen. Så att de fick varandras skepnad, stenen fick äggets och ägget fick stenens. Då var det gjort på ett ögonblick för Dido att skala stenen. Och därefter började hon hamra med ägget på det gyllene skrinet. 

Fast hon jobbade snabbt hördes klövar bakom henne, hon hann inte vända sig om, hamrade ett sista hårt slag med ägget, där öppnade sig skrinet och hon slank ner i det. Det gyllene skrinet hade ingen botten. Dido föll. Till sin glädje rakt ner i en mörk labyrint. Nu visste hon precis, behövde bara peta på tråden längst därnere och så dök den åttafotade spindeln Ananse upp framför henne. 

Hon förklarade att jorden däruppe behövde svalka. Kunde han? Det kunde han. Och började spinna en tråd rakt upp, högre och högre. Varför tog han inte den tråd som redan fanns där och som ledde till gubben Davidsson, undrade hon. ”Inte dit nu. Ska långt, men inte så långt”. 

Ananses nya tråd spanns upp till Tromb, det allra högsta berg som skapades under det tredje quintiliet. Berget var hemvist för Bestla, den jättelika vilda draken. 
Spindeln anlände till Tromb men tittade inte på draken, det vore en säker död. Ananse tittade på den späda varelse som satt på drakens axlar, den enda som hade lite hand med besten. Drakprinsessan Zhivlat. Till henne talade nu Ananse. Helt kort. Och så försvann spindeln snabbt ner från den farliga platsen. 

Zhivlat hetsade nu in i ena örat på draken, ”Bestla, Bestla”, och draken slog sina väldiga vingar och luften blev vindar som blåste över jorden, först i svalka, sedan tilltagande i styrka. Innan det blev till en orkan, viskade hon in i drakens andra öra, ”betsla, betsla” och vingslagen lugnade sig tills vingarna slutligen låg stilla ...

Med en enkel tungvrickningsövning kunde den lilla drakprinsessan styra all världens vindar.

Och människorna på jorden fröjdade sig. Ahh! Lite svalka! Och vinden sisslade sig mjukt genom risfälten.

Samtidigt, det måste nu också sägas, hade ondska byggts upp i Underjorden. Där i Tantalus härskade Ur´glu. Den som han släpade in dit ställde han inför ett val, när gången delades i två.

Över ena gången stod skrivet ”Fruktan”, över den andra stod det ”Frukten”. De flesta valde den senare. Då blev man ställd till midjan i friskt vatten och grenar med mogna frukter hängde ut nära ens huvud. När man böjde sig ner för att dricka, sjönk vattnet undan och kom retsamt tillbaka först när man rätade på ryggen. Och när man lyfte armarna för att plocka frukter att äta, drog grenarna undan frukterna precis utom räckhåll tills man sänkte armarna igen. Många gånger hann man ångra att man inte valt Fruktan i stället.

Vad man utsattes för i Fruktans grottor kan man föreställa sig. Eller rättare sagt, det kan man inte föreställa sig. Det enda sätt att få slut på´t var att hugga av sin egen skugga. Det kunde man bara själv göra, med den yxa som som fanns inom en. Och då var man avskild från allt mänskligt. Den sista och största rädslan i Fruktans grottor var skräcken för den yxan. Rädslan för en själv.

Klövar klapprade i hemlöshetens salar, där en rutig fluga surrade i taket. Och det sägs att trollkarlen Pwyll stod i ett hörn och mumlade sina formler. Fullt möjligt i så fall, då det här var under jordens yta. Men det kunde aldrig bekräftas, han var ju fortfarande osynlig.

Tantalus vaktades av Chepri, kobran. Ingen kunde komma ut utan tillstånd av Ur´glu själv. Att smita förbi den blixtsnabba kobran var det inte tal om. Chepri höll stint uppsikt mot ingången och vände ryggen mot andra hållet. För in fick man ju komma. Kliv på bara. Tantalus välkomnade alla. 

På bänken däruppe satt gubben Davidsson och lade in ett nytt vedträ av tanke i den eviga elden. Små gnistor yrde ut över världen till vem som än ville värma sig med ett grand kunskap. 

På nätterna var det ängeln Amaterasu som höll honom sällskap på bänken och på dagarna mockasinflickan Moshambwoo. Själv lämnade han aldrig sin post framför brasan.

Gubben Davidsson kan vara en smula omständligt att säga, så ibland förkortar folk det till guD. 

Men det låter lite svävande, tycker jag. Bättre att köra med hela namnet. Säger man gubben Davidsson så vet man ju vem man menar.