(tredje delen)
Dido hette ett annat barn. Hon var ute och gick tillsammans med sin kusin Demon. De lekte inte, det begreppet hade inte uppfunnits än, men de var väl bara för små för att jobba på risfälten.
När de gick där hörde de ett rop på hjälp. De sprang mot ropet och kom till en djup grop. Längst därnere låg skogsherden Tane.
”Kan ni rädda mig? Genant att ramla ner i sin egen grop. Ni får en belöning då.”
Demon såg tvivlande ut, men Dido fann på råd och slängde ner ett rep som hon drog upp Tane med. Skogsherden var en helt kortvuxen och nu mycket tacksam herre. Demon ville veta vad belöningen blev. Ja, de fick önska sig något, sa Tane. Dido tänkte på kylan och sa att dagarna var ljusa nu, men kalla. Hon ville göra så att människorna inte skulle frysa. Skogsherden funderade.
- Det var en bra önskan. Men svår. Svaret finns i Ananse-labyrinten. Den hittar ni som jag gjorde. Men först måste ni förstås förbi de tre odjuren Grid, Pwyll och Masluk.
Det visade sig att Grid och Masluk var fem meter höga jättar med tre ögon och knölpåkar till armar. Det går många historier på jorden hur Dido kollrade bort deras ögon så att de började puckla på varandra i stället och Dido kunde kila mittemellan dem. Med Demon i kölvattnet.
Så stötte de på Pwyll. En liten tunn karl med trollstav. ”Jag är en generös man”, sa han med len röst, ”ni får förvandla er till vad som helst, sedan gör jag samma förvandling”. Men ”dubbelt upp”, tillade han lågt för sig själv. ”Varsågod, ni börjar.” Och Demon förvandlade sig till ett stort ilsket vildsvin och anföll. Pwyll förvandlade sig då till ett dubbelt så stort och dubbelt så ilsket vildsvin och stångade lätt bort Demon, som ylande försvann med svansen mellan benen.
Dido gjorde sig då osynlig. Varpå Pwyll gjorde detsamma, fast dubbelt så osynlig. Det skulle han inte ha gjort, för då försvinner man helt från jordens yta. Det var det som hände nu. Den store trollkarlen Pwyll var puts väck.
När Dido sedan strövade vidare ramlade hon ner i ett hål i marken, som skogsherden Tane hade gjort. Och hamnade mitt i labyrinten! En trettio mil vindlande underjordisk gång som få kommer levande ur och där Ananse oinskränkt härskar. Dido gick försiktigt framåt och hade gått där - hur länge? tre veckor? tre minuter? - när hennes fot kom åt en tråd av nåt slag. Ett kort rassel och så - där stod Ananse framför henne! En stor spindel.
Dido blev inte rädd, hon hade ju ett ärende, som hon nu beskrev så noga hon kunde. Ananse nickade. Han var en man av få ord. Men nu gjorde han nåt han var bra på. Han började spinna. Och hans silkestråd spanns stadigt högre och högre, till slut ända upp till himlen. När tråden var angjord där sprang han själv uppför den. Han var illans snabb med sina åtta ben, fast det förstås tog sin rundliga tid, det är ju dock ett visst avstånd vi pratar om här. Men slutligen brakade han rätt in i himlen där gubben Davidsson satt på sin bänk framför den stora elden. En av invånarna där blev skrämd från vettet av Ananses entré!
Nämligen en fluga. I det första quintiliet berättades att gubben Davidsson hade en fluga. Oshe hette den. Rutig till utseendet. Den surrade nu iväg i en farlig fart, kastade sig i panik rakt ut och försvann nånstans långt ner, långt bort. Och blev aldrig sig själv igen.
Spindeln Ananse framförde sitt ärende utan onödiga utvikningar: ”Människorna fryser. Gör nåt.” Och anträdde direkt färden tillbaka. Han märkte nu att det gick fortare ner än upp.
Amaterasu satte sig på bänken bredvid gubben Davidsson och det blev natt. Hela natten rådslog de och hon klev upp och det blev dag och hon bar ett stort eldklot i famnen, från en flamma ur den eviga elden. En present till människorna.
Första försöket gick inte så bra.
Eldklotet gick inte in i någon fin bana över himlen utan dråsade rakt ner på jorden. En enorm smäll! Jordytan stöptes om och dalarna och bergen skapades.
Amaterasu och gubben Davidsson fick tillkalla De sju roddarna. Eldklotet lades nu i deras båt och roddarna rodde båten över himlen. Det gick bättre. Människorna på risfälten gottade sig nu åt att det fanns värme på dagen, inte bara ljus.
Men lite finlir behövdes. För ibland kom båten i mål lite innan Amaterasu hunnit sätta sig på bänken igen, ibland lite efter. Förvirring kunde då uppstå på risfälten. Hur ska ni ha det däruppe?
För att synka roddhastighet och dagsljus, prövade de med att den roddare som satt först i båten fick hoppa ner på marken och vara lots. Hon hette Må och stod på marken och tittade upp, styrde de andra sex och deras roddtag över himlen. Det såg ut ungefär som när man skottar snö från tak, en som står därnere och viftar och har koll på dem däruppe.
Nu fungerade det strålande! Eldklotet togs i en majestätisk gång över himlavalvet genom sex synkade roddare som rodde i sitt anletes svett och båten gick ner i horisonten exakt när dagen var slut. Nästa dag bytte de. Den som hade suttit längst fram var hennes bror Ti, så han fick hoppa ner på marken och Må satte sig längst bak i båten. Med honom som lots gick det lika bra. Så fortsatte det. Alla växlades av varje dag nere på marken till dag 6 och 7 då tvillingarna Lö och Sö hade passen - de hade alla sådana där kortnamn, praktiskt bland syskon. Och dagen därpå började roddarna om med Må därnere igen.
Ett fiffigt system. Som dessutom skapade lite mer ordning och struktur för livet på jorden.
För person A kunde säga: Hörde du att Tane ramlade ner i en grop igen, den där dagen när On var här?
B: Javisst, i går med andra ord.
A: Nej, i förrgår. Du ser ju Fr därborta.
Och då fick B ge sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar