(andra delen)
Moshambwoo hette ett människobarn. Hon var så liten att hon inte behövde slita på risfälten som de andra större människorna. Lite bedrövad i sitt hjärta strövade hon omkring. För lika vacker och blommande som jorden var under den tid som Amaterasu stod upp (”dagen” kallad), lika skrämmande i sitt totala mörker var jorden under den tid som hon satt ner (natten, hette det väl?).
Liten må hon ha varit men Moshambwoo hade ett modigt hjärta. Det var natt nu, fast egentligen inget farligt, man tänkte bättre på natten. Det var inte ens nermörkt, ett ljus syntes där på himlen.
Ett ljus? Vad kunde det vara? Något lysande föll mot jorden. Hon tittade uppåt, sprang så fort benen förmådde, det var en stor lysande påse, hon sprang med ett öga uppåt, ett öga neråt så hon inte snubblade över nåt, hon lyckades precis fånga upp den när hon fastnade med ena mockasinen i en trädrot, föll raklång men höll påsen i säkert förvar. Det klirrade lite i den, hörde hon nu. Men hon hade nog räddat det mesta, trodde hon. Vad kunde finnas i påsen? Försiktigt öppnade hon den.
Swoosh flög en stjärna ur påsen och upp på himlen, sedan ännu en, gnistrande satt de nu däruppe, tusentals var de, miljontals kanske. ”Oj”, tänkte Moshambwoo, tittade ner i påsen, nej helt tom nu. ”Vad gör jag med denna tomma lysande påse?” Den var så vacker, hon kunde inte behålla den, alla måste se. Så hon kastade den tillbaka upp i himlen. Där den fastnade.
Människor som ännu inte sov tittade förundrade upp mot himlen, där inte bara en massa små stjärnor utan också en påse spred sitt ljus. Man kan tänka sig att de fröjdade sig storligen häröver, man kände sig mindre rädd för mörkret när man hade dessa lysande små stjärnor att titta på. Ja, och påsen också.
- Jag tänkte bara att ni kunde ha dem därnere för att lysa upp lite, men att smycka himlen med dem var ju ännu bättre. Fin idé!
Den stora ängeln med de flextrande vingarna var uppenbarligen nöjd med den lilla flickan framför sig. Moshambwoo visste inte vad hon skulle svara, så hon neg bara.
Gubben Davidsson vände sig om på bänken.
- Ja, vi tänkte att det blev bäst om du flyttade upp hit. Du får bli beskyddarinna av natthimlen.
Moshambwoo skruvade på sig.
- Ja, jag kan gärna sköta om stjärnorna och påsen, väldigt gärna, men nån titel behövs inte alls.
- Påse, sa du. Hmm, det är nån fel klang över det. Nu vet jag! Vi uppkallar påsen efter dig. Den får heta Mo-
- Nä ...
- Måne? Ja, kanske det. Låter lite kort bara, tycker du inte? Men är du säker så, då säger vi det. Måne får påsen heta.
Och gubben Davidsson tittade in i elden igen.
Och Moshambwoo gick upp i sin syssla med liv och med lust. Det här var roligt. Månen gjorde hon lite olika former på, hon prövade sig fram. Ibland helt rund. Eller halv. Och ibland, som en hyllning till arbetarna på risfälten därnere, gjorde hon den till en skära.
Stjärnorna behövde hon inte ändra någon form på, de var redan snygga med sin stjärnform. Men hon måste lära dem blinka. Det var ett styvt jobb. För de var ju rätt många. Och hon kunde bara jobba när Amaterasu satt på bänken och det var natthimmel. Och människorna såg upp på månen och stjärnorna och de somnade lugnt i drömmar.
När Amaterasu reste sig från bänken igen så att det blev dag, då satte sig lilla Moshambwoo där i stället, svängande med sina mockasiner. Det tyckte gubben Davidsson var en fin lösning. På det här sättet hade han alltid en bänkgranne till sällskap, när han satt och tittade in i elden och skapade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar