Genesis 2.0 - det första quintiliet

I begynnelsen var gubben Davidsson.

Han hade en rutig fluga och satt vid en lägereld. När han tittade in i elden, skapades universum. Mellanstor hackspett, risgrynsgröt och TV 4. Och allt annat som finns i världen. 

Fast kanske inte allt på en gång, förstås.

På jorden därnere gick människorna på risfälten och jobbade. Det var mycket ris som skulle sås och skördas, så det var förstås ett hårt jobb. Många ryggar protesterade till slut, men människorna jobbade oförtrutet vidare, på människors vis.

Amaterasu hette en som var däruppe hos gubben Davidsson. Hon var en lång ängel med stora vingar. Gubben Davidsson tyckte om att ha henne där. När hon rätade på ryggen och flextrade lite med vingarna blev det en lagom svalka runt kinderna för en som sitter vid en eld hela tiden. En gång hände det sig att hon satte sig på bänken bredvid honom. Och då skymde hon helt elden för människorna därnere på jorden. Det blev plötsligt mörkt där!

Alla lade ner sina hackor och satte ner sina korgar. Vad var detta? Nu gick det ju inte att jobba på risfälten! Men alla var trötta av att ha varit uppe och slitit så länge. Människorna lade sig då ner på marken och fröjdade sig storligen. Ah, lite vila! Men samtidigt var det en aning läskigt med detta plötsliga mörker. En viss rädsla erfor de nog. Allt det idoga arbetet tog dock ut sin rätt och snart somnade de. Och snarkningar började höras från en massa håll och sisslade sig in i risfälten, fick stråna där att böja sig fram och åter. 

Och de två däruppe satt kvar på bänken och småpratade. Inte om hur det var förr, för något förr fanns ju inte. Men om framtiden. Där var en hel del kvar att skapa. Och gubben Davidsson tog gärna råd från Amaterasu medan han tittade in i elden.

Så ville hon sträcka på benen lite. Hon hade ändå suttit där i tolv timmar. Amaterasu reste sig från bänken och mörkret försvann nere på jorden. Alla vaknade och gnuggade sig i ögonen. Ljust igen? Bra. Risfälten väntar.

Men efter en sisådär tolv timmar satte sig Amaterasu på bänken bredvid gubben Davidsson igen. 

”.... Att det blir mörkt igen!” utropade några av människorna häpet. ”Att det blir mörkt igen. Natt - det blir mörkt igen” fortsatte ekot när det sisslade sig in över risfälten. Och så började människorna kalla detta återkommande mörker ”natt”. För återkommande blev det. Nu visste de att vila alltid väntade efter arbetet och de fröjdade sig därvid storligen. 

Utan att kanske tänka så, blev Amaterasu ett slags första fackliga representant för människornas släkte, tack vare den rytmiska växling mellan dag och natt, jobb och vila, som hon åstadkom med sitt bänksittande, när det i intervaller om sisådär tolv timmar var två som satt där på bänken i himlen. Om man nu inte räknar gubben Davidssons fluga, vill säga.

Detta var det första quintiliet. Eller ”femtedel” om man så vill, men quintilium låter lite äldre och coolare. Med tre ”i” och betoning på det mellersta.

Ytterligare fyra quintilier lurar alltså i vassen.