Kannberg och Pjalle i Kungsan

När jag jobbade på Handelsbanken förr i världen sneddade jag över Kungsträdgården på vägen hem. Det var oemotståndligt att stanna till ett tag och titta på schackspelarna. Framför allt det där stora schackspelet där pjäserna var halvmeterhöga. Det samlade alltid en stor publik.

Den bäste av schackspelarna var en rätt liten man i ovårdade kläder och skäggstubb men det lyste ett så självklart lugn över honom. Det sas att han spelat mycket med svenska eliten innan han hamnade lite på dekis. Det kan ha varit nåt i stil med Kannberg han hette.

Jag minns ett parti när hans springare stod i slagläge mot motståndarens dam. Men han rörde i stället vid en av sina bönder.
- Men Kannberg! Damen då! Någon av åskådarna slapp ifrån sig ett rop.
– I din bok kanske, inte i min, sa Kannberg och flyttade bonden, ignorerande damen helt. Och fem drag därefter hade han gjort motståndaren matt i nån konstig kombination som det bara var han som upptäckt.

Jag såg honom aldrig förlora något parti. Men några oavgjorda dock. För han kunde avbryta spelet och fråga vad klockan var. Kvart i 3? Ska vi säga remi? Systemet stänger … Och så gick han bara iväg i sin lufsande gång, Kannberg, med ett hov av törstiga bröder i släptåg.

Kannberg var kungen. Men det fanns också en annan fascinerande spelare. Liten som Kannberg men kraftigare, försynt och med en slags ensamhet omkring sig, alltid med en gråvit påse i handen. Han såg ut att kunna heta Pjalle.

Stod där helt tyst, bara ögonen rörde sig, så gjorde han en liten sidoförflyttning av tornet och motståndaren skakade på huvudet och gav upp. Jag tittade mot Pjalle och då var han inte där, hade försvunnit in bland åskådarna och uppslukats, som om han inte ville synas mer än som var tvunget.

... i din bok kanske, inte i min ...
... verka utan att synas ...

Luncherna kunde man också vika åt dem. Sämre kunde man ha än att stå där med en choritzo med stark senap och titta på Kannberg och Pjalle och dom andra schackmatadorerna i Kungsan.
.