I DN i morse

Något väldigt omvälvande i morgontidningen i dag. Jag hittade nåt jag funderat på om mig själv. Det jag hittade var en artikel om Lars Gustafsson, där han intervjuades. Kanske inte låter så spännande?
Och det där jag funderat på om mig själv är varför jag skriver. Kanske låter lite beigt och knäppt? Needs explaining.

Så jag skyndar mig att förklara. Lars Gustafsson har jag inte läst så himla mycket av. Några dikter (fina) i nån antologi. Och - framför allt - hans bok "Strandhugg i svensk poesi", där han analyserar ett antal dikter som han själv gillar. En underbar bok i mitt tycke, så välskriven. Men inte så mycket mer av honom har jag läst. Tillräckligt dock för att ha en sån där lite lagom positiv bild av honom.

När jag får frågan - från andra eller från mig själv - om varför jag skriver, brukar jag oftast bli svaret skyldig. För att jag gillar det, för att det bara är ett behov jag har ... nåt sånt brukar jag mumla. Eller för att förverkliga mig själv kan jag dra till med, men det låter så slarvigt och slitet att jag känner mig som en tönt då. Jag bara känner varför jag skriver, kan inte förklara varför. Och den har irriterat mig en del, min oförmåga att förstå och att beskriva.

I delen Boklördag var det ... få se ... jo på sidan 10. Och 11 också, faktiskt. Hela uppslaget. Och en stor bild av honom iklädd grå keps. Ser lite ledsen ut. Men oj vilken skärpa i det han säger i artikeln!

Något om vad som kännetecknar en bra dikt ... att du som läsare inte undgår dikten, du kommer aldrig ifrån den om du en gång har stött på den. När jag läste de orden började nåt röra sig inom mig. Och hans din bild av livet får sig en elektrisk stöt lät också bra, jag nickade inom mig.

Men så läste jag vad han sa om de zenbuddistiska bågskyttarna, att de gör sig alldeles tomma och så tänker de sig att målet drar pilen till sig. Och så säger han:
Det finns ett mörker bakom människan och du tar fram det perfekta bågskottet ur detta mörker bakom människan.

Ja, där genomborrades i alla fall jag. Så nu vet jag.
.