Been there, done that

Han har inte hört av sig än. Inte så konstigt. Hans särart är sådan. Samma särart som tjort att hans konstnärskap glöder - fortfarande efter ett halvt sekel. Han har aldrig bett om att få Nobelpriset. För honom är hans arbete hela grejen, inte han själv.

Och han upprepar sig aldrig. Bokstavligen. Om han redan sjungit in en låt, vill han helst inte sjunga den en gång till, åtminstone inte på samma sätt, det är ju redan gjort. Hans hjärna tänker framåt.

Jag var på en av hans konserter för några år sedan. Och jag satt där i Globen och blev jättebesviken. Han sjöng ju inte de gamla kända låtarna, först på slytet kom en, men den sjöng han på nytt sätt. Gick knappt att känna igen. Men jag tänkte, han har ju rätt och jag fel. Man säger ju inte till en författare: skriv den där dikten en gång till. Varför ska han stå där och upprepa sig? Been there, done that.

Han tycker säkert att det är roligt att hans texter prisas nu, men att det är pinsamt att han fått priset. Så han försöker nog så länge det går att inte uttala sig om detta. Jag förstår honom. Det är inte Bob Dylan som är Bob Dylan, det är Bob Dylans konst som är Bob Dylan. Själv är han bara bärare av allt detta som han karske själv inte kan förstå, att han gjort allt detta, att hanar så bra. Så ropa inte på honom att han ska säga nåt nu. He´s not there.

Han är i det hans skrivit. Som här i slutet av The ballad of Frankie Lee and Judas Priest.

The moral of this story
the moral of this song
is simply that one should not be
where one does not belong

So if you see your neighbour carrying somethin´
help him with his load
and don´t go mistaking Paradise
for that home across the road.

.