Smazzan och den lilla trumman

Såg i tidningen att SM i hockey avgjorts i dagarna. Alltså inte den fjompiga hockeyn, där de pucklar på varann huller om buller i hjälmar och bylsiga kläder och man blandar ihop vem som är vem – och kallar slagsmålet för VM.

Utan riktig hockey. Alltså bordshockey. Visste knappt att de hade SM i sånt. Men så vist inrättat är det. Tittar i tidningen på den fina bilden på några som spelar. Ser precis ut som jag kommer ihåg det. Sex spakar på vardera sidan för målisen, två backar och tre forwards. Och åkskåror i isen för dem alla. Aha, alla har inte raka skåror längre! En forward i båda lagen har en skåra som fortsätter i en rund båge bakom målet. Vilken idé! Då kan man ju göra mål genom att luras!

Bordshockey är så fiffigt konstruerat att man hela tiden kan välja mellan a) fegisstilen, b) offensivstilen och c) kombinerade offensivstilen.

Fegisstilen, där håller man hela tiden en hand på målvaktsspaken för att skydda målet till max, bara en hand kvar att sköta fyra utespelare. Blir lite tamt framåt. Läge för få mål i matchen.

Offensivstilen. Hela tiden båda händerna redo för utespelarna, en hand för målisen bara när man måste.

Kombinerade offensivstilen är detsamma + att man tänker ut kombinationer i förväg, man pangar inte bara på. Läge för många mål i matchen.

Pangade på gjorde man onekligen ofta. Det gick så fort, skönspel hanns inte med. Fulskottet t ex. Pucken hamnar i skåran precis framför min center och jag skjuter inte med klubban utan bara dammar in spaken i botten och centern slår till pucken som en projektil med sin egen kropp, förhoppningsvis i mål. Inte så snyggt. Och spakarna kunde gå sönder. Man fick komma överens i förväg om fulskott skulle tillåtas eller ej.

Snurrade man för häftigt med en spelare, kunde den rasa av den där lilla hållaren den satt fastkilad i. Ofta minns jag också att pucken kunde dundra över sargen. Nytt nersläpp blev det ideligen. Röda tröjor hade ena laget, blåa det andra.

Oj, vad mycket bordshockey jag spelade förr, i 10-15-årsåldern. Mest med Classe, tror jag, min syrras kille. Ofta när han kom till oss för att träffa syrran så spelade han och jag bordshockey i stället.

Vi gick in för spelet, kan man säga. Pucken gick ofta över sargen och en gång gick den inte att hitta igen, så vi tog en leksakstrumma från mina tennsoldater som passade i storlek och fortsatte. Det funkade. Det gör det alltid för entusiaster.

Han hade ett lustigt namn på mig. Han sa Smazzan. Först var det Dazzan, does + an = Göran. Sedan "small Dazzan = Smazzan. Classe var 5 år äldre och 1,85 minst.

På en jul minns jag en typisk Classe-julklapp. Ett paket stort som ett bordshockeyspel och texten ”Till Smazzan den dumma – i stället för trumma”. Lite för avslöjande, men man låtsades ”åh, VAD kan det vara?” Paketet helt tomt förutom att en liten bordshockeypuck mycket riktigt var fasttejpad längst in i ett av hörnen.

Rimmet var jag inte så impad av, men jag tyckte att det var urcoolt med inslagningen. Den har jag kört med ofta på jularna därefter. ”Typiskt Göran att slå in i så mycket papper och kartonger”, har det låtit.  Till ohöljd förvåning från undertecknad. Det var ju inte mitt fel. Det var Classe som började.
.