Det är det ursprungliga språket i den här regionen av tre länder som hänger ihop kulturellt och historiskt, tänker Sveriges statsminister Ferdinand Renfäll, där han sitter i regeringskansliet i det svenskaste som finns: huvudstaden Madrid.
Visst, italienska som man pratar i broderlandet Norge, är förvisso lätt att förstå, tänker Ferdinand vidare, men santamaria vad enkelt det låter, nästan barnsligt. Jag tror jag telefonerar honom och förtäljer detsamma i retsamma ordalag.
En statsministrig telefoneringssamtal går därför i västlig riktning. Över svenska och sedan norska tallar går signalen ända tills den landar med en skräll på regeringsdepartemanget i Norges vackra huvudstad Rom. Lureböjen lyfts prompt.
- ”Stassminister Ferdinando Refelli. Kämpego aften, hvem snakker jej me?” hörs på smattrande italienska.
- ”Hej, du Lillen. Ferdinand här. Ville bara ringa och häckla lite”.
Det hände rätt ofta att de pinglade varann. Italienska och spanska är tillräckligt lika för att förstå varann och tillräckligt olika för att reta sig på varann.
- ”Det har du inget för, Stroppen. Tänkte just hvad morsomt det är att bo här i Norge. Italienska som är så rakt och vakkert, så historiskt och ursprungligt. Tänk bara på Caesar och hans vikingar när de åkte skejter på nasjonalarenan Forum Romanum.”
- ”Skridsko, det var väl inget”, frustar Ferdinand, "långt innan dess hade vi tjurfäktning på Råsunda, så det skvätte om det”.
- ”Men inte du i så fall, du sitter väl bara under en korkek”, retas Ferdinando. ”Och snakker på ditt tillgjorda måte.”
- Sällan, Lill-Pysen, här ser du en som bland annat har tunnland med vin på Västgötaslätten att skörda snart.
- ”Akkurat detsamma har jej. Hardangervidda bågnar me vinrankor."
- Vi kanske inte är så olika när allt kommer omkring. Vi har ju inte sånt där sliskigt portvin i alla fall, som han i söder.
- ”Det kan du ha rätt i. Han sitter väl som bäst med sina obegripliga diftonger och drömmer om EUSEBIO, fotbollslirarn från förr.”
- Förstår inte alls det där. För mig räcker det gott med EU.
Och häcklandet som hittills gått horisontellt tar nu en sydlig riktning. Rakt in i öronsnäckan på Danmarks statminister Ferdinho Refao, som länge buggat dem, på kul.
”Ho ho”, skrockar han på vällustig portugisiska, ”mina tråkmånsar till vänner i norr!”
Han är just hemkommen från en fest med fyrverkerier på det färgsprakande portugisiska slottet och sitter nu solbränd på Rådhuspladsen och doppar sitt wienerbröd i portvin.
”Att de aldrig coolar ner sig. Portugisiskan är ursprunget och hela utvecklingen här uppe i soldränkta Norden. Det dom har, det har dom här i Lissabon."
Och så sjunger han, med många nasala och livsnjutande diftonger, sången om hans egen stad, så som den nedtecknades av skalden och nobelpristagaren Erik Axel Karlfao:
I Lissabon där dansa de på kungens röda slott,
bekrönta och bekransade, vid hurrarop och skott.
Där spelar havet som basun och fjärran violin
och varje kind är purpurbrun som starkt oportovin.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar