Timglaset har vänt oss upp och ner och vi rinner sandkorn för sandkorn neråt, blir mindre och mindre upptill och större och större nertill … nä visst nä, timglas och sånt fanns ju inte, var vi överens om.
Men den rinnande sanden genom glaset, det får mig att tänka på något. När jag första gången var utomlands.
Då var jag i Italien. I Rimini. Med mamma och syrran. Bilder med instamatic med röda ögon. Utflykt till Venedig och tur på brunslammiga kanaler med gondoljärer, miljarder duvor på S:t Marcusplatsen, nåt museum där och vi gick omkring från sal till sal och jag hade papper och penna med mig även på den tiden och skrev upp namnen på alla målningar och vilka som målat. Och då menar jag alla.
Vad jag gjorde med den långa förteckningen sedan förtäljer inte historien men vi köpte förstås en liten gondol av plast som vi hade med hem och som stod på teven i Blacken i en massa år.
Och en sandtavla köpte vi också. Sand i lite olika färger mellan två skivor av glas. En liten knyck på handleden och man ändrade tavlan, sanden rann på annat sätt, tavlan var rektangulär så man kunde ställa den på högkant också. Och en ställning följde med där det ständigt skiftande mästerverket kunde stå lutad i.
Har inte tänkt på det där förrän nu, när jag började dilla om timglaset. Så skapande och vackert det kan bli med nästan ingenting annat än en ny lutning.
Så kan det få vara, tycker jag, med övergångar mellan det som vi bestämt ska heta årstider. Inget som rinner försvinner.
Svampen är här! All frukten är här! Man måste inte ligga på badstränder och svettas, solen hasar i coola mjuktofflor. September är här, böjer sin nacke och ler.
I en ny lutning.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar