Konsten att kisa

I Sverige gnällskar man sitt fotbollslandslag.

Attityden är misstänkt olika före och efter.

Före VM-kvalmatchen mot Ungern på bortaplan var segern nästan klar, en leende Zlatan intervjuades, Sverige saknade bara en given spelare och Ungern hela fyra st, artiga ord från ungrarna, vi får det svårt, Sverige tillhör topp 10 i Europa, ingen oro fanns bland svenskjournalisterna för att vi trots allt hade bortaplan, att Hamrén tagit ut en matchotränad vänsterback, att Ungern hade kniven på strupen att vinna matchen.

Varpå Ungern förstås vann.

Efter matchen tävlade man i den svenska sportpressen om vem som kunde såga laget mest.

Vad det nu spelar för roll i efterhand att Oscar Wendt hela tiden blev uppsnurrad på sin vänsterbackplats i nåt som väl mest liknade motboll hela matchen. Eller att Zlatan mest ägnade sig åt rytboll när någon passade honom på ett sätt som inte passade honom. Eller att Ungerns segermål 2-1 var riktigt snyggt och att de vann rättvist, som man gör när man har flytboll.
I efterhand spelar det föga roll. Sverige är inte bättre än så här. Matchen avgörs inte i försnacket, utan på plan. Skjutboll i nätboll.

Matchen spelades på Ferenc Puskas Stadion. Skänker en tanke åt den liraren, som i början av 50-talet tillsammans med namn som Sandor Kocsis och Nandor Hidegkuti gjorde Ungern till världens bästa fotbollsnation. Den legendomspunne Puskas. Mytboll.

När jag skriver det här, vet jag inte hur matchen mot tabelljumbon San Marino gick. Den spelas i morgon. Men oavsett om Sverige skulle vinna med 12-0 så är det kört. Vi har snedsparkat bort våra chanser, kan inte vinna vår grupp, kan inte bli bästa tvåa, måste vinna playoff mot andra tvåor. Och då börjar väl sportjournalisterna yla mot seger igen. För den mikroskopiska chansen som återstår.

Sorry. Även då får vi spö. Det är mitt stryktips.

Men det spelar egentligen inte så stor roll. För fotboll har många namn, är en mångfacetterad sport, den mest spridda över hela jorden. Klotboll, frestas man att säga.

Och ute i stora vida världen finns det ju ändå ett lag som försvarar våra färger, ser nästan ut som det svenska landslaget i sina gula dräkter. Brasilien. Oavsett när i historien man menar. Ibland vann de, ibland inte. Spelar ingen roll. Hos mig vann de alltid. Socrates, Pelé, Zico, vad de än hette. Det enda nationslag som aldrig uppträtt med sina för- och efternamn, utan enbart med artistnamnet.
Det var som om bollen sökte sig till deras fötter. När de passade så tjongade de inte bollen till varandra. De smekte iväg den. Njutboll.

Och om man kisar kan man tro det är vi.
.