Helsingborgarna kommer!

Har varit i den mänskliga myrstacken Bokmässan i helgen. Trodde inte det var något Rum för poesi i år, men såg den virvla förbi när jag tog mig från B- till C-salen. Eller om det var från D- till A-salen. Så där missade jag nåt. Själv var jag ju där i fjol både som lyssnare och poet med en ny bok.

Men seminarierna gick jag på i år. Det var t ex Tranströmer, seminariet "Tranströmer – metaforernas mästare". Med en professor, Staffan Bergsten. Och två poeter, Anna Hallberg och Malte Persson. Malte hade svårt med konststycket att knorra över Tranströmer utan att det lät som sågning. Anna gav mig mer. När hon ställde sig upp och läste en Tranströmerdikt var hon magnifik och Tranströmer närvarande i rummet. Jag rös och njöt. Professor Bergsten var sylvasst fin som Tranströmerexpert när han fick en syl i vädret. Redde också ut skillnaden mellan bild och metafor, vilket fick mig att inse att det är framför allt bilder Tranströmer använder, inte metaforer.

Och det var seminariet "Dikt som klomärken". Om Edith Södergran och Henry Parland. Bara 20 minuter långt var seminariet. Märkligt att ge Edith Södergran bara 10 minuter. Men man tyckte väl att det borde räcka. De var ju båda suveräna på att ta tillvara tid, dog så himla unga, Södergran vid 31 år, Parland vid 22. Ebba Witt Brattström var glimrande när hon talade om Södergran. Citatet ”vad sker mig medan jag talar”, det var en skön höjdare.

Deckarfreak som jag är gick jag också på seminariet med Johan Theorin. Hans nya bok inte om Öland den här gången. En thriller, inte deckare. Han hade en cool keps. Jag köpte ett ex av hans bok så jag fick den signerad.

Och så seminariernas seminarium: Herta Müller. Om Södergranseminariet var glest besökt och både Tranströmer- och Theorinseminarierna välbesökta så var köerna till Herta Müllers seminarium obeskrivliga. De ringlade sig runt halva Göteborg.
Och hon svarade intelligent, personligt, humoristiskt, enkelt och vänligt på alla högtravande frågor som kom. Särskilt minns jag det hon sa om skillnaden mellan hem. De fattigas hem i den rumänska by hon kom från var fyllda med saker. Rika människors hem var nästan tomma på saker.
Jag blev förvånad över att hon var så kort. Som en liten gnistrande diamant. Jag är urglad att jag fick chansen att se henne i verkligheten.

En konstig sak på vägen hem. Jag var på Centralen i Göteborg, skulle gå ut till mitt tåg, då låser en polis dörren framför mig, säger till förklaring ”Helsingborgarna kommer!” Bara så.
Jag tänkte i mitt stilla sinne: ”På så sätt. Helsingborgarna kommer. Vilka av medborgarna i denna utmärkta stad avses? Typ hälften eller? Och vad är det som gör att dörrar ska låsas när de, vilka de nu är, kommer? Har de händerna fulla med bazookas, kalasjnikovs och molotovcocktails? Brukar helsingborgare vara elaka mot rikets andra stad på söndagar? Och halmstadbor har jouren på måndagar?”

Men ingenting av det sa jag förstås till den dörrlåsande polisen, bara knep ihop ena ögat i en kollegial ”jag-förstår-blinkning” åt honom.

Och smög i stället ut en annan, garanterat helsingborgsfri, väg till mitt tåg, där den stod vid den lite lagom halvtomma perrongen, lätt dåsande i den ljumma sensommarkvällen.
.