Grotesco i skratt och gråt

Jag var och såg den rosade komediföreställningen Grotesco i torsdags. Under hela föreställlningen applåderade jag inte en enda gång. Var föreställning så svag? Nej, men den nyanställda vänsterhanden var det. Den håller inte för några smattrande applåder än. Alldeles i början när jag skulle sätta mig, såg jag en annan gå in i raden bakom mig och den mannen hade vänsterarmen i gips, en stärkkrage runt halsen och en krycka under höger arm. Vi föreställningsbesökare är ett tappert släkte.

Jag undrar hur han applåderade. Dunkade kryckan mot golvet? För Grotesco var värd applåder. Själv viftade jag fram och tillbaka med programbladet för att markera att jag tyckte nåt var roligt. Och det var mest hela tiden under denna tretimmarsföreställning. Jag vet inte hur det såg ut från scenen. 

”Har ni sett den där på andra bänken som fläktar med solfjäder hela tiden”,
kanske Henrik Dorsin viskade till Per Andersson.
”Ja, var beredd med bår och ambulans om han svimmar av värmen eller nåt”,
kanske Per viskade tillbaka.

Nja, värmen var inget problem. Men Per Andersson var värre. Jag låg illa till under en av Pers monologer i andra akten. Då skrattade jag så jag höll på att få dåndimpen. Per är ett komiskt geni. Fast han borde inte ha varit så rolig, karln tänkte tydligen inte ett dugg på mina revbensfrakturer, de är ju inte läkta än. Och hur kryckmannen klarade andra akten undrar man ju, kanske hans sällskap hade något livsuppehållande luktsalt till hands.

Grotesco! Ett passande namn. En helt utflippad show, vad som helst kunde hända, svårt att beskriva. Första akten var fantastiskt bra men lite knäpp. Det fanns folk som faktiskt gick i pausen. Stackars dem! Vad de missade! Andra akten var ännu mer fantastiskt bra - ett fyrverkeri av show och intellligent humor och sylvass satir. Slutet det bästa jag sett på en scen. Jag blev så tagen av det, att jag var på vippen att inbegripa min nyanställda vänsterhand i applådåskorna.

Den första akten, som bara var fantastiskt bra, började med ett utdrag ur en pjäs från 1885 som hette Stackars Koppelman och som skrevs av norrmannen Öjvind Stenstjerne Stenson. Jag fick googla på honom, måste kolla om det var påhittat av Henrik Dorsin. Men allt var autentiskt. Google visste en massa om Stenstjerne Stenson. Han var tydligen högst delaktig i en fejd med Henrik Ibsen, som inte oväntat gick under namnet ”Ibsenfejden”. Stridsäpplet var ”huruvida det var lämpligt med ordvitsar i dramatik”.

I den fejden måste jag ta ställning. Upp på barrikaderna!

Föreställningen av Grotesco månde avbrytas ett kort ögonblick för kungörandet att en gråfärgad bil av märket Tesco under hela föreställningen har stått med ljuset påslaget på parkeringen utanför. En grå Tesco.
Och bilägaren är den olycklige finländaren Esko där på fjärde raden. Gråt, Esko! 

.