Engelska är ett praktiskt språk. Alla kommunicerar med det.
En del egenheter finns ju förstås, fast man inte tänker på det, vi är ju så vana med språket.
Stavningen t ex. Believe och deceive uttalas på samma sätt där i sista stavelsen, men stavas olika. Lite konstigt.
Det engelska ”i-ljudet” kan stavas på sjuttioelva olika sätt. Woman uttalas som det stavas, men ändrar man sista vokalen till ett e, så ändrar det uttalet av första stavelsen: women. Ännu konstigare. Och ”i-ljudet” stavas där med o.
Det engelska o uttalas ou enligt alfabetet. Som i home. Men byter man ut första bokstaven h där, till c, så att man får come, så uttalas o:et som ett a. Skumt. Och byter man ut slutbokstaven e till ett b, comb, så uttalas o vips som ou igen.
Huvudstaden har två o: London. Inget av dem uttalas som ou. En svensk gissar att det här blir ett kort å-ljud på båda ställena, och uttalar därefter. Men här blir vi raskt bortdribblade av den engelska tungan, för här uttalar de det första o:et som a.
En tysk spion som försökte jobba som förklädd engelsman under andra världskriget lär ha blivit avslöjad när han uttalade staden Churchtown fel. Den ska uttalas tjosn, alltså så det rimmar på Susan. Det visste inte nazisternas spionparlör.
En amerikan lär ha suckat nån gång åt engelsmännen och sagt ”ni stavar Liverpool men uttalar Manchester.”
Ett ord som ”vegetables” uttalar en jänkare ungefär som det stavas. När en engelsman säger ”vegetables” trycks de fyra vokalerna ihop till en.
Amerikansk engelska (AE) och brittisk engelska (BE) är ganska lika till stavning och ordens betydelse. Men det finns en avgrund i uttalet.
Som i ord som car förstås, r:et hörs bara i AE. Och ord som dance, a:et blir ä i AE, men a i BE.
De skillnaderna är ju de första man lär sig som barn.
Och så är det det där med Gud. God som det stavas. I BE uttalat ungefär som det stavas, gådd, men i AE vräker man på med gad (brett a som i tyskan). När jag var och hälsade på min dotter i Ottawa, så förstod folk knappt när jag sa åttåwa. Där heter stan addåwa. För de tycker ju också att ett t ska uttalas som d (CE och AE är rörande ense i allt om uttal).
Och AE har också ett oskick med ord som slutar på -er, där blir det bara -urr (tungan krullar sig bakåt i gommen som en skallerorm). Bettö säger BE om better. Beddurr säger AE (liksom CE).
- Vem ska du träffa här i Kanada, morrar tulltjänstemannen och stirrar stint på mig.
- Maj dåtö in Åttåwa, försöker jag på BE. Tulltjänstemannen ser oförstående ut och stirrar ännu stintare.
- Maj dadurr in Addåwa, fläskar jag då på med.
- Aha, lyser tulltjänstemannen upp. Varför sa du inte det från början?
Skillnaden mellan BE och AE, ja ta bara det lilla enkla ordet water. På BE wåtö. På AE wadurr. Fyra av ordets fem bokstäver uttalade olika.
Engelska är ett märkligt språk. Hur någon kan kommunicera med det är ett mysterium.
En del egenheter finns ju förstås, fast man inte tänker på det, vi är ju så vana med språket.
Stavningen t ex. Believe och deceive uttalas på samma sätt där i sista stavelsen, men stavas olika. Lite konstigt.
Det engelska ”i-ljudet” kan stavas på sjuttioelva olika sätt. Woman uttalas som det stavas, men ändrar man sista vokalen till ett e, så ändrar det uttalet av första stavelsen: women. Ännu konstigare. Och ”i-ljudet” stavas där med o.
Det engelska o uttalas ou enligt alfabetet. Som i home. Men byter man ut första bokstaven h där, till c, så att man får come, så uttalas o:et som ett a. Skumt. Och byter man ut slutbokstaven e till ett b, comb, så uttalas o vips som ou igen.
Huvudstaden har två o: London. Inget av dem uttalas som ou. En svensk gissar att det här blir ett kort å-ljud på båda ställena, och uttalar därefter. Men här blir vi raskt bortdribblade av den engelska tungan, för här uttalar de det första o:et som a.
En tysk spion som försökte jobba som förklädd engelsman under andra världskriget lär ha blivit avslöjad när han uttalade staden Churchtown fel. Den ska uttalas tjosn, alltså så det rimmar på Susan. Det visste inte nazisternas spionparlör.
En amerikan lär ha suckat nån gång åt engelsmännen och sagt ”ni stavar Liverpool men uttalar Manchester.”
Ett ord som ”vegetables” uttalar en jänkare ungefär som det stavas. När en engelsman säger ”vegetables” trycks de fyra vokalerna ihop till en.
Amerikansk engelska (AE) och brittisk engelska (BE) är ganska lika till stavning och ordens betydelse. Men det finns en avgrund i uttalet.
Som i ord som car förstås, r:et hörs bara i AE. Och ord som dance, a:et blir ä i AE, men a i BE.
De skillnaderna är ju de första man lär sig som barn.
Och så är det det där med Gud. God som det stavas. I BE uttalat ungefär som det stavas, gådd, men i AE vräker man på med gad (brett a som i tyskan). När jag var och hälsade på min dotter i Ottawa, så förstod folk knappt när jag sa åttåwa. Där heter stan addåwa. För de tycker ju också att ett t ska uttalas som d (CE och AE är rörande ense i allt om uttal).
Och AE har också ett oskick med ord som slutar på -er, där blir det bara -urr (tungan krullar sig bakåt i gommen som en skallerorm). Bettö säger BE om better. Beddurr säger AE (liksom CE).
- Vem ska du träffa här i Kanada, morrar tulltjänstemannen och stirrar stint på mig.
- Maj dåtö in Åttåwa, försöker jag på BE. Tulltjänstemannen ser oförstående ut och stirrar ännu stintare.
- Maj dadurr in Addåwa, fläskar jag då på med.
- Aha, lyser tulltjänstemannen upp. Varför sa du inte det från början?
Skillnaden mellan BE och AE, ja ta bara det lilla enkla ordet water. På BE wåtö. På AE wadurr. Fyra av ordets fem bokstäver uttalade olika.
Engelska är ett märkligt språk. Hur någon kan kommunicera med det är ett mysterium.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar