Svartvinbärssaft revisited

Jo, vi höll ju på och pratade om svartvinbärssaft, innan Harald Ohly med son kom och avbröt oss.

Svartvinbärssaften fanns i skafferiet på landet. Blev man törstig gick man dit. Jag har nåt minne av att det var någon fällning i den, så man fick vänta lite innan man drack. Mormor var det som hade gjort den. Hon plockade bären från buskarna i trädgården. Och sen syltade och saftade hon.

Jag plockade ofta bär i trädgården, men saftade dem direkt i munnen. Röda vinbär blev det, för det var de som smakade bra som de var på busken. Aldrig svarta. Hur kunde svarta vinbär som smakade så beskt bli så överlägset gott som saft?

Varför aldrig RÖD vinbärssaft? Åt vi de röda så fort att inte ens mormor hann dit för att safta? Mormor som hade i blodet att man skulle ta vara på allt. Och det var hon bra på.

Jag är uppfödd på svartvinbärssaft och brunt dalmål och klyvd ved som luktar gott och badminton på myggkvällar och Bröderna Cartwright på Rolfs TV och en tunn strimma sol att längta till.
.