En annan Wilson

Jag såg en lyrikbok på en marknad här i London. Slog upp den allra första dikten och hajade till. Den var ju enormt bra! En sån där självklar, en femetta.

Den gick så här.

If I can write before I die
one line of purest poetry
or crystallize for all to share
a thought unique, a moment rare
within one sentence, clear and plain
then I shall not have lived in vain.

Jag vände på boken. Mary Wilson hette hon. Never heard of. Men dikten måtte ha några år på nacken, när den rimmar "die" på "poetry". Skulle jag köpa boken? Nej, inte för en dikt. Jag fotade av den i stället med telefonen. Läste den igen. Vad bra den var. Borde finnas på svenska också. Och då sattes tanken igång förstås. Jag skulle försöka översätta den.

Samma form? Bara sex rader, och rimmad parvis? Ja, absolut.

Slutorden "in vain" måste behållas, det är en bärande vägg i dikten. Och det finns bara ett svenskt ord för detta. Så diktens sista ord måste vara "förgäves".

Med detta som utgångspunkter började jag knåda. Någon direktöversättning ord för ord funkar inte förstås. Tricket i knådningen är att a) behålla andemeningen samtidigt som b) lättheten att läsa dikten bibehålls.

Både a och b måste knådas samtidigt, från början lite stora och otmpliga, sedan bearbetade mindre och mindre, likson spänstigare för varje utkavling. Biten där får omformas lite, biten där klippas av, ok så länge både a och b finns kvar under mina händer.

Hur man arbetar med en sån här deg och hur länge, det är svårt att beskriva exakt, till slut lyfter sig händerna själva från bakbordet/skrivbordet. Färdig.

Så här blev det.

Om jag kan skriva en rad poesi
med en enda droppe skönhet i
någonting sant och rent och klart
som är superenkelt och underbart
då är de dagar som genomleves
av denne diktare inte förgäves.

Så det blev ingen översättning. Sånt går inte. Men det blev en annan Wilson.

Och Mary själv hade nog blivit mäkta imponerad, om hon fått tillfälle att läsa detta ovan.
Tänk, att fotografera med telefonen! What is the world coming to?
.