Förmodligen var det lejonen

Lejonen på Drottninggatan räddade tydligen många människor i fredags.

Lastbilen kom i full fart nerför Drottninggats-backen, hann köra på många, men inte bara människor utan även lejon. De där av sten. Lejonen gick det inte att köra över. De kanade med framför hjulen och gjorde det svårare för föraren, både att framföra bilen och att mörda så många som möjligt.

I korsningen till Mäster Samuelsgatan svängde bilen tvärt höger och kraschade rakt in i Åhléns. Förmodligen p g a de efterhängsna lejonen.

Om bilfärden hade fortsatt bara till nästa tvärgata, skulle lastbilen skenat in på Klarabergsgatan. Där i hörnet Drottninggatan-Klarabergsgatan finns ”Åhléns hörna”, en av de största mötesplatserna i Stockholm. ”Vi ses i Ålles hörna” kan man säga och alla vet var man menar. Snett vänster har man ”Plattan”, Sergels Torg alltså, rakt fram Drottninggatans fortsättning fram till Rosenbad och Gamla Stan, till höger Klarabergsgatan med Åhléns och längre bort viadukten över Vasagatan och Centralen.

Halva Stockholm befinner sig här på fredagar och lördagar, massor med människor och bilar. Om lastbilen plöjt in här, ja det kan man knappt tänka på, då hade dödsoffren kunnat bli hur många som helst, tio gånger fler eller så!

Jag har ett behov att tänka så här. Tänka mig in i vad som kunde ha hänt, men inte hände. Ett sätt att hantera chocken när man tänker på de fyra som dog och de många som skadades. För hur kan man fatta detta dåd? Det kan man inte. Men man måste hantera chocken på något sätt. Och vi har väl olika sätt att göra detta. En del är snabba att peka ut syndabockar. Andra är lika snabba att berätta hur man skulle gjort för att undvika katastrofen.

Undvika? Den hemska sanningen är ju att det finns inget sätt. Tja, om det gällt en stor terroristaktion med många människor och vapen, då fanns det kanske något sätt för landet att nosa upp planerna och ingripa innan något hände. Men en ensam person som gör något sinnesrubbat? Så fort man går utanför sin dörr möter man människor och man måste bara lita på att de inte plötsligt drar upp en pistol eller kniv. Det är det som är ett samhälle, att lita på varandra, se min hand är öppen, jag vill dig inget illa.

Motsatsen skulle bli idiotisk. Den där plötsliga pistolen eller kniven eller mejande lastbil. Bara en personlig livvakt skulle kunna skydda en. Hälften av befolkningen livvakter till andra hälften (och vilka skulle vara livvakter till livvakterna?). Hela visten med att leva och vara i ett samhälle skulle försvinna.

Jag förstår mycket lite av det här. Enda enkla lösningen ligger i att människor inte vill mörda andra människor. Att ha ett samhälle där folk inser att meningen med livet inte kan vara att ha ihjäl andra människor. Den enkla svåra lösningen. Och långsiktiga.

Men man kan öva sig genom att lägga en blomma vid foten av ett lejon av sten. Och lägga armarna om lejonet. Och hålla kvar och lyssna. Att även där dunkar ett hjärta.

.