Lars Gustafssons utvalda mästerverk

Lars Gustafssons Strandhugg i Svensk Poesi, 1977, innehåller ett antal diktanalyser. Han väljer femton dikter som han anser vara utomordentligt bra, ja två av dem kallar han "mästerverk". 

Den ena av dem är Stagnelius' "Till förruttnelsen". Den andra är skriven av en ung finlandssvensk som jag inte hade hört talas om innan jag läste Gustafssons bok. Den unge poeten är Josef Julius Wecksell och levde 1838-1902. Dikten heter "På moln stod du".

På moln stod du! Jord voro dina fötter och din

                  tanke räckte upp till Gud!

Dina ögon slog du upp och var atom i ditt sinne

                  var en skapelse.

Du sträckte ut din hand och sade: vad är du?

                   och det var luft.

Och din ande gick ut och du såg stjärnor och

                   solar fara förbi som moln.

Och du ropade: himmelen stod under Guds

                    fötter.

Och därovan var mörker dit ingen hann och du

                     visste din moders liv och du önskade

                     en kvinna.

Och en poppel stod grön i det innersta av ditt

                     öga

och din storhet försvann och du låg som en tår

på din egen fot i din egen glans

och molnet var försvunnet.

När jag läste den i Gustafssons bok fullkomligt golvades jag. En så enorm dikt! Jag höll med honom. Ett mästerverk. Visst kan också Stagnelius-dikten i boken också kallas det, men den drabbade mig inte, som denna förunderliga dikt. 

Den skrevs någon gång på 1860-talet, säger Gustafsson i boken. Före september 1865 i alla händelser, för den månaden blev han intagen på mentalsjukhus. Där han satt livet ut, till 1902. Ett ohyggligt livsöde!

Men hans diktning! Tänk att skriva en sån här dikt på den här tiden, långt långt före alla andra poeter som jag hört talas om och läst! Gustafsson ville inte förminska dikten genom att sönderanalysera den, men skriver:

"Det finns ett tillstånd, säger Sigmund Freud, i det allra minsta barnets utveckling när det ännu tror sig allsmäktigt. Det har inte upptäckt de besvikelser som för oss alla utgör den påtagliga verklighetens gränser. I några få extrema personligheter kan ett spår av detta tillstånd leva kvar."

Jag brukar inte så ofta tolka in exakta saker i en dikt. Jag bara läser och gillar eller gillar inte. Men i den här dikten kan man ju leka lite med analysförsök. Diktjaget talar ibland om Gud och ibland ÄR han Gud. Hmm, tänker min hjärna: diktjaget är alltså Jesus! Och då glider mitt öga vidare till den som skapade dikten och det klackar till i mig när jag ser att diktens pappa heter Josef ...

Som sagt, jag ska nog inte analysera dikter, risken är stor att jag tror på´t. Jag ska bara läsa och njuta. Och det är lätt att göra med På moln stod du. För den dikten är en poppel som fortfarande står grön i det innersta av ens öga.

Josef Julius Wecksell står bronsstaty i Åbo, skriver Lars Gustafsson, "i skuggan av domkyrkan, alldeles intill biblioteket".

Kan vara ett bra utflyktsmål nästa gång man har vägarna dit. Slå sig ner på nån bänk där i skuggan av en poppel.

.